Hallänningarna i trakten runt Falkenberg är möjligen inte representativa för resten av Sverige. Eller är de det?

Skulle Fredrik Wenzel, Henrik Hellström, Jesper Ganslandt (Farväl Falkenberg) och Mikel Cee Karlsson (Hälsningar från skogen) ha inspirerats att göra liknande filmer om de hade vuxit upp i exempelvis Västerbottens inland?

Jag vet inte men kan inte låta bli att leka med tanken. Kanske den här världen med sin konformitet, de välskötta radhusen och villorna med prunkande trädgårdar och social kontroll, som då och då leder till förtryck och ångest och ett behov av utbrytning, finns överallt på mindre orter och helt enkelt är universell?

Fredrik Wenzels och Henrik Hellströms märkliga, fiktiva, undersökning av människorna i ett radhusområde i Falkenberg hör definitivt till det intressantaste inom svensk film de senaste åren. Inte minst därför att de har modet att helt gå sin egen vägen och skapar ett näst intill fullödigt, konsekvent genomfört verk.

Vi följer livet och berättelsen om grannarna genom 11-årige Sebastians ögon. Han har barnets klara blick men hans iakttagelser och slutsatser präglas bitvis av ett vuxenjag som ger filmen en speciell, oroande, spänning. Inte minst blir det tydligt när han ibland citerar den amerikanske, civilisationskritiske författaren och filosofen Henry David Thoreau.

Liksom i "Farväl Falkenberg", där Wenzel var medförfattare och fotograf, undersöker "Man säger sitt" individens förhållande till naturen, inte minst till vattnet. Filmen både börjar och slutar med Sebastian i det våta. Vatten står bland annat för liv och rening och ibland också för en längtan tillbaka till det ursprungliga livet, det vill säga tillvaron i livmodern.

Wenzel/Hellström växlar mellan ett bördigt halländskt landskapet, de exotiska, nästan djungelliknande skogarna samt vattendragen och de trista, ödsliga parkeringsplatserna. Wenzels foto är oerhört skickligt med spektrum av dagrar och ljusskiftningar. Inte bara det utsökta kameraarbetet utan också civilisationskritiken väcker minnen av Jan Troells dokumentär "Sagolandet".

Under ytan i radhusområdet existerar krafter som behöver få utlopp. Våldet finns där och filmen väjer inte för det otäcka och provocerande.

Till de allra starkaste scenerna hör Jimmys (Jörgen Svensson) möte med en beskäftig, protesterande, kvinna på en parkeringsplats då han lägger ned sin lille son på marken och byter blöja på honom.

Jimmy bor fortfarande hos föräldrarna men får inte ha egen nyckel. De säger att han saknar riktning, mediterar Sebastian.

Spelet av vissa sällan sedda skådespelare och amatörer, ibland vänner och bekanta till upphovsmännen, har en tonträffhet som förbluffar. Gestalternas kroppsspråk blir en del i filmens form.

Det går inte att förhålla sig likgiltig till "Man säger sitt". Allt är inte glasklart och ska förmodligen inte vara det. Men filmen uttrycker en sällan sedd längtan efter att komma djupare in i livet, ja in i själen, än vad det perfekta radhusområdet erbjuder.

När "Man tänker sitt" har premiär på Filmstaden i Malmö i kväll sjunger Kirsebergs kammarkör under ledning av dirigenten Alexanders Einarsson musik ur filmen skriven av Erik Enochsson.

Se också:

Farväl Falkenberg, (2006). Jesper Ganslandts känslomässigt laddade debutverk om ett gäng tonårskillars längtan efter att stanna kvar i ungdomen och slippa den svåra passagen över till vuxenlivet.

Hälsningar från skogen, (2009). Mikel Cee Karlssons essäistiska dokumentär om livet i det halländska samhället Gällared med fokus på hans egen familj.

Sagolandet, (1988). Jan Troells personliga dokumentär om tillståndet i Sverige och folkhemsidealets allt svagare inflytande i politiken.