För några år sedan satt jag och min flickvän framför tv:n i vårt italienska hotellrum och tappade hakorna på heltäckningsmattan. På bästa sändningstid visades ett påkostat lekprogram, ”Belli e brutti”, där studiopubliken var indelad i två lag: vackra kvinnor och fula kvinnor. Ett av tävlingsmomenten gick ut på vilka som bäst kunde förföra en man.

I ”Videocracy” finns andra exempel. Vad sägs om familjeprogrammet där svärdöttrar tävlar mot svärmödrar i diskning, städning och matlagning?

Erik Gandinis dokumentär om italiensk tv är som en skruvad, svart satir. Tyvärr är det beckmörk verklighet.

Silvio Berlusconi, landets premiärminister, kontrollerar 90 procent av all tv och har till stor del fyllt programutbudet med lobotomerad underhållning i sin egen smak, gärna med dansande modeller som flashar tuttarna. Eftersom 80 procent av italienarna har tv:n som huvudsaklig informationskälla finns det fog för att kalla Italien en videokrati: ett samhälle där bilden regerar.

Filmen inleds med ödesmättad musik och svartvita klipp från Berlusconis första stapplande försök med stripteaseprogram i slutet av 70-talet. Men någon analys av den politiska utvecklingen i Italien är det inte fråga om. Gandini lyfter istället fram ett antal människor i tv-branschen som får illustrera ett land infekterat av kändisfixering och berlusconism – bland andra en man som drömmer om att bli en sjungande Van Damme och en inflytelserik tv-agent som glatt spelar upp fascistiska kampsånger för det svenska filmteamet.

Det är både hårresande och underhållande, men när filmen i sista tredjedelen helt fokuserar på en paparazzifotografs resa mot ett c-kändisskap blir frågorna många och bristen på fakta och analys frustrerande.

Hur kunde en västeuropeisk demokrati haverera i ett hav av tuttar och bensprattel?

Och vad säger den inhemska oppositionen?

”Videocracy” har som första svenska dokumentärfilm någonsin fått biodistribution i Italien.

Hoppas att den väcker uppståndelse – och att vi får se en uppföljare som försöker ge fler svar.