I samarbete med Filmtrailer.se

Fotboll är en lysande metafor för livet. Bollen är rund, kan passas åt alla håll och ger både spelare och lag ett oändligt antal möjligheter på planen. Om inte den ena vägen bär till målet, ja då provar du en annan. Mycket handlar om självförtroende men också om tillit. En ensam spelare kan uträtta mycket, men kollektivet kan komma ännu längre. Men det gäller att hålla sig till de upprättade reglerna och inom ramen.

Allt det där är självklarheter i Ken Loachs senaste film som lika mycket tillhör den franske fotbollslegenden Eric Cantona - "The King" - (looKING for ERIC"). För honom var det pay-back-time. Det var han som kom med idén till filmen - som samtidigt skulle vara en hyllning till alla trogna fans i Manchester United där han spelade 1992-1997.

Idén resulterade så småningom i ”Looking for Eric”, om brevbäraren Eric Bishop som håller på att tappa greppet om tillvaron och livet. Inspirerar av en kollega uppfinner han en låtsaskompis i Cantona, en samtalspartner som kan ge goda råd och få honom på rätt köl. En coach i livet.

Cantona spelar rollen själv och gör det bra och ödmjukt, utan att förhäva sig. Vilket på ett sätt man te sig lite paradoxalt. Som fotbollspelare var han inte bara hyllad för sin blick för spelet, sina precisa passningar och det rikliga målskyttet. Han var också en bråkstake som drabbades av otaliga avstängningar. Därför vann han aldrig samma respekt i hemlandet som i Manchester där han fortfarande ses som århundradets spelare och den som la grunden för Uniteds storhetstid.

Det är inte utan att filmen låter som ett bra tillfälle att slå mynt av idolen men i Ken Loachs regi blir Cantonas närvaro ingenting annat än en ädel tanke, en ärlig gest. Loach trivs som vanligt i den brittiska arbetsklassens miljöer, rör sig lätt, poängsäkert med kärlek till fotbollen och en stor portion humor. Och naturligtvis med kollektivets styrka för ögonen.

Vid en första visning i Cannes i våras framstod Loachs "Looking for Erik" som en charmfull men otvetydig mellanfilm, en stunds lyckad manlig feelgood-underhållning. Vid ett återseende kvarstår känslan, men nu väcks också en kärlek till de manliga karaktärerna: den gamle fotbollsspelaren som röker gräs och spelar trumpet med sin vän, Eric Bishop (underbart spelad av Steve Evets) som ger sig ut på träningspass för att återvinna sin ungdoms kärlek och inte minst hans brevbärarkompisar och deras obetalbara jargong. Det finns någonting oerhört vackert (brittiskt) i detta att föda något gott ur hopplösheten och ingen kan göra det lika bra som Ken Loach.

En mellanfilm av honom är alltid en 4:a.