I 30-talets hårda ekonomiska klimat går varietéteatern Chansonia i konkurs men en trio vänner i det parisiska arbetarklasskvarter där teatern är belägen försöker sätta igång en ny revy med sångerskan Douce (Arnezeder) som huvudattraktion.

Christophe Barratiers enormt framgångsrika debutfilm "Gosskören" utspelade sig på 40-talet och var direkt baserad på Jean Drévilles film "Näktergalarnas" bur från 1945. Regissörens andra film har inte någon enskild förlaga i den franska filmhistorien men bygger på arvet från Folkfrontens mytomspunna decennium, då Léon Blums vänsterkoalition introducerade viktiga sociala reformer, Jean Renoir regisserade flera av sina mest berömda filmer och Jean Gabin spelade tragiska arbetarklasshjältar i den poetiska realismen.

Sammandrabbningar mellan fascistiska högergrupper och radikala arbetare ger filmens intrig en politisk dimension, personifierad genom Chansonias fascistiske ägare Galapiat (Donnadieu) och den judiske socialisten Milou (Codillac), en romantisk hjälte à la Gabin uppdaterad med en vink till Marlon Brando. Det låter inte så dumt, men tyvärr blir kontentan en kvalmigt sentimental pastisch av 30-talets klassiker. Filmens karaktärer är tvådimensionella och kameran tröttsamt förtjust i halvnakna kvinnor. Här är promiskuitet en kvinnlig synd och en manlig merit. När en änglalik gosse spelar dragspel med Eiffeltornet i bakgrunden blir Parisskildringen så klichéartad att "Amélie från Montmartre" framstår som ett socialrealistiskt mästerverk.