Nora Ephrons filmgärning är lika ojämn som Woody Allens, lika full av självklara toppar som besvärande dippar. Hittills har det gått ett decennium mellan storverken, med manuset till romkomklassikern ”När Harry träffade Sally” som startpunkt och knappt tio år senare Manhattan- romansen ”Du har mail” som Ephron både skrev och regisserade. Däremellan, och därefter, har det svajat betänkligt. Ephron började karriären som skribent och där är hon lysande, en kolumnistens stilistiska dröm-­f­igur lika fast förankrad i det fjäderlätta handlaget som i den skarpa tanken. Min egen teori är också att Ephron skriver fantastiska manus, men att de inte alltid klarar transformationen till vita duken.

Manuset till ”Julie & Julia” bygger dels på Julia Childs självbiografi ”My life in France”, dels på Julie Powells bok med samma namn som filmen, också den en självbiografisk berättelse om hur den deppiga förortsfrun Julie bestämmer sig för att laga vartenda recept i Julia Childs klassiska kokbok ”Det franska köket” och blogga om det hela. Resultatet är en magnifik film, en som åtminstone efter första tittningen framstår som det bästa Ephron gjort. ”Julie & Julia” har möjligen inte en lika solid klassikerkonstruktion som ”När Harry mötte Sally” – kanske för att den inte bygger på ett originalmanus – men som filmupplevelse är den lika magisk, lika rörande. Första scenen är lysande i sin enkelhet: Julia Child (Meryl Streep) och hennes make Paul (Stanley Tucci) böjer sig över varsin portion sole meunière, lika förälskade i varandra som i den smördoftande fisken. Det är den första av en räcka nära nog perfekta scener, och en som genast sätter tonen för filmen. För ”Julie & Julia” handlar förstås, ytterst, om kärlek: till människor, till mat, till all den glädje som kan rymmas i ett liv.

Det är också parallellhistorien om Child som är filmens starkaste. Julia Child är en amerikansk ikon och hade ett i alla avseenden unikt tonfall. Hennes kokbok är kanske inte av tidlöst snitt – något även Julie Powell konstaterar då hon kämpar med en trilskande aladåb – men tonfallet, det där varma och småpratande, är en självklar föregångare till hur moderna matlagare som Nigel Slater och Nigella Lawson resonerar kring mat och ätande. Meryl Streep gör en av sitt livs bästa roller, och hur överflödigt det än må vara att berömma hennes gestaltningsförmåga – lite som att påpeka att vatten är varmt när det kokar – blir jag fullkomligt tagen av hennes prestation. Streep bokstavligen försvinner in i förlagan, komplett med det frejdigt vevande kroppsspråket och den mycket speciella röst som var Childs signum. Man älskar henne lika besinningslöst som maken Paul gör, från första scen till sista.

Filmen falnar en smula under nutidsscenerna i Queens med Amy Adams som Julie Powell och Chris Messina som hennes tålmodige make Eric, men det speglar å andra sidan ganska väl hur de båda böckerna skiljer sig åt. Powells bok – som alltså skrevs efter att hennes blogg blivit en riksangelägenhet – är visserligen underhållande, men också lite tillgjord, aningen behagsjuk här och där. Det andra manusbenet, Childs ”My life in France”, är däremot en berättelse helt utan åthävor. Julia Child levde innan självbespeglingens guldålder, och det är nog mycket därför berättelsen är så ljuvlig: hon berättar om ett i alla bemärkelser extraordinärt liv, men utan koketteri och distanserande kommentarer. Detta återskapar Ephron in i minsta detalj, in i minsta stämningsläge: även när hon kortfattat skildrar paret Childs sorg över att inte kunna få barn. Det är en av filmens få mörka scener, en som kortvarigt punkterar bilden av Child som en ständig glädjebubbla, och också en av dess allra finaste.

Jag försöker sammanfatta ”Julie & Julia” och famlar bland orden. Jag nöjer mig med dessa: när film är så här bra så finns det inget bättre. Jag är fruktansvärt avundsjuk på dig som inte sett den ännu.

Mer Nora Ephron
”Heartburn” (1986)
Självbiografisk historia om Ephrons äktenskap med journalisten Carl Bernstein. Mike Nichols regisserade.

”När Harry mötte Sally” (1989)
Meg Ryan och Billy Crystal i sina livs roller. Rob Reiner regisserade.

”Du har mail” (1998)
Den första filmen som gav nätinteraktivitet en huvudroll. Meg Ryans barnbokhandel är kanske den ljuvligaste butiksmiljö som skådats på film.