Om vi ska prata lite om Jesus så dog han enligt källorna efter korsfästning, och återuppstod tre dagar senare för att övertyga oss om att han verkligen var Guds son.

Michael Jackson dog den 25 juni i år och igår, fem månader senare, hade den otroligt hemliga och på förhand omsusade filmen "This Is It" premiär på 18 000 biografer samtidigt världen över. På affischen står Jackson med utsträckta armar och sänkt huvud. Som korsfäst.

"This Is It" alltså, det här är återuppståndelsen, det slutliga förgudandet av vår tids största popstjärna. Nu återstår bara himlafärd.

Ja, det vore lätt att cyniskt raljera men cyniker riskerar att bli besvikna när de verkligen ser "This Is It". Den är som film betraktat befriande anspråkslös. Den består kort sagt av filmmaterial från repetitionerna till Jacksons planerade comeback-show i London. Det är små ofärdiga glimtar in i den mastodontproduktion som skulle blivit den färdiga föreställningen. "This Is It" är inte "It", snarare en liten föraning av något som aldrig blev. Och that's it.

Som dokumentär är det tunt. Inga synliga försök att komplicera bilden av Michael Jackson. Varenda ord som sägs är respektfullt och beundrande. Inte en sekund som framställer honom som något annat än vänlig, varm och professionell. Framförallt inget som ens ger en hint om hur han egentligen mådde under den här perioden, bara veckor innan han dog. Filmen kommer aldrig längre än till ett hyllningsporträtt av artisten.

Som sådant är det dock oemotståndligt. Om någon någonsin tvekat – showerna i London hade naturligtvis blivit fullständigt fantastiska.

Michael Jackson verkar pigg och kry, han dansar nästan lika bra som förr, han sjunger fullkomligt fantastiskt. Framförallt visar filmen det som alla nog inte riktigt förstått var Jacksons verkliga geni: perfektionismen, den nästan maniska omsorgen om detaljerna.

Han bryr sig verkligen om varje hi hat-slag. Det är underbart att se honom instruera basisten, visa dansarna exakt hur de ska lyfta knäna eller förklara för pianisten hur han ska få lite mer "booty" i spelet. Han peppar den unga gitarristen Orianthi inför hennes solo i "Black or White": "This is your time to shine. We're all behind you". Och det finns en oemotståndlig bild i slutet på ett lyckat rep av "They Don't Care About Us" där Jackson bara står stilla, sluter ögonen och ler. Det är inte ett leende för kameran. Det är bara ett leende för honom själv. Där och då mår han bra.

Så vad hade vi fått i London, om slutet på den här historien hade varit lyckligare?

Bland annat: en alldeles underbar "Human Nature", ett Jackson 5-parti med en himmelsk "I'll Be There", ett enkelt nummer med bara Michael och en kvinnlig dansare som är ren lycka, en "Thriller" som precis som vanligt är lite för ostig för sitt eget bästa, en "Earth Song" med en bakgrundsfilm vars budget förmodligen överstiger ett helt svenskt filmårs.

När repetitionerna går mot sitt slut håller han ett peptalk för musikerna och dansarna. "Det här är inget att vara nervös över", säger han. "De vill bara ha underbara upplevelser. De vill ha eskapism."

Man kan bara sörja över det som istället blev.