Liksom sin hyllade TV-förlaga The Thick of It handlar In the Loop om en inkompetent politiker vars katastrofala framfart i maktens korridorer manipuleras av den hjärtlöse mediestrategen Malcolm Tucker, en karikatyr av Tony Blairs aggressive pressekreterare Alastair Campbell. Det är politisk satir i Javisst, herr ministers anda stilistiskt uppdaterad genom den plågsamma mockumentärrealism som blivit alltmer populär sedan The Office och kryddad med den skotske komikern Armando Iannuccis oslagbara känsla för dialog.

In the Loop behåller TV-seriens brittiska referensramar men får en mer internationell relevans genom att handlingen sprider sig till Washington. Simon Foster (Hollander), regeringens naive, ryggradslöse minister för internationell utveckling gör ett klumpigt uttalande om situationen i Mellanöstern, samtidigt som en amerikansk delegation är på besök i Whitehall. När amerikanerna inser hur lätt det är att manövrera den Candide-liknande ministern bjuder de in honom till ett möte i Washington. Men den brittiska premiärministerns "spin doctor" tänker inte låta Foster bryta regeringens linje och tuktar honom till lydnad genom en oavbruten ström av smädelser och hotelser.

Malcolm Tucker spelas av den briljante Peter Capaldi och hans högra hand Jamie av Paul Higgins. Deras skotska svordomsskottsalvor är höjdpunkter i en alltigenom fantastisk dialog. Tucker har förmågan att införliva sitt favoritord (det rimmar på hälften av hans efternamn) i de mest oväntade sammanhang, som när han ilsket fräser "fuckety-bye" i mobiltelefonen. Om någonsin en film motbevisat min dagisfrökens påstående att den som svär har ett fattigt ordförråd är det In the Loop. Kontrasten mellan mångbottnade kulturella referenser och fula ord är oemotståndligt subversiv.

Det drivs skoningslöst med både amerikaner och britter. Downing Street är täckt av byggnadsställningar som antyder att den engelska regeringen är ett fuskbygge på väg att rasa samman medan Washington är fullt av skrämmande unga människor i ansvarsfulla befattningar ("som Bugsy Malone men med riktiga skjutvapen").

Fosters storögda uppsyn i Washington för tanken till Tony Blairs beteende gentemot George Bush och filmen känns därför mer knuten till Blair/Bush-epoken än George Brown och Barack Obama. Men i en tid då förtroendet för politiker ständigt verkar nå nya bottnar känns denna plågsamt underhållande skildring av internationell politik som ett cyniskt och godtyckligt schackparti ändå i allra högsta grad relevant.