Fem miljoner människor har köpt Paulo Coelhos roman "Veronika bestämmer sig för att dö". Jag hör inte till dem och ändå kan jag tydligt ana den litterära förlagan bakom filmen, berättarrösten förstås men lika mycket den symboltyngda intrigen och det för amerikansk film långsamma berättarförloppet.

Unga Veronika (Sarah Michelle Gellar) är på alla vis lyckad men för den skull inte lycklig. För sin inre syn ser hon en framtid med en lämplig man, ett lagom krävande arbete, barn i lämplig tid med följande livsleda och otrohet. För att förekomma den sorgliga processen beslutar hon sig för att ta sitt liv genast men räddas och förs till en klinik.

Under överinseende av Dr Blake (David Thewlis) informeras hon om att självmordsförsöket skadat hennes hjärta oåterkalleligt och att hon mycket snart ändå kommer att dö. Sin återstående tid ska hon spendera på den romantiskt inredda kliniken, omgärdad av gemytliga galningar och vänliga sköterskor i yllekoftor.

Allt är vackert på ett dramatiskt vis, mossbelupna statyer trängs i den vildvuxna parken, regn rinner längs rutor ackompanjerat av böljande pianomusik. Fascination uppstår mellan Veronika och en vackre men tyste Edward (Jonathan Tucker) och omsider återvänder hennes kärlek till livet.

Fotot hör till filmens starka sidor, dramatiskt också det, flackande mellan självmordsförsökets uppbrutna logik och eftertankens mer lågmält komponerade bilder. Och samtidigt något så överdrivet teatralt över hela kompositionen att åtminstone jag storknar halvvägs.

Gellar är skört estetisk i huvudrollen och Thewlis bidrar med några välbehövliga korn salt i rollen som läkaren. Emily Young har egentligen allt hon behöver, men presterar i ren duktighet ändå inte mer än en prydligt hopsydd melodram.