Var Rembrandts mastodontmålning "Nattvakten" egentligen en slags pusseldeckare som skulle avslöja de poserande milismännen som delaktiga i en politisk mordkomplott? Och ledde anklagelsen till konstnärens fall?

Regissören Peter Greenaway tror det – och han har gjort två filmer där tavlans dolda budskap dechiffreras: en dokumentär, "Rembrandt's J'accuse" (premiär nästa helg), och den här filmen där Martin Freeman spelar den knubbige mästaren. Men det är inte frågan om en spännande whodunnit i 1600-talskostym – den som har sett Greenaways verk vet att han inte pysslar med sådant – utan snarare ett stramt intellektuellt drama.

Grundidén har regissören snott från sin egen debut "Tecknarens kontrakt" (1982), där en konstnär avslöjar ett mord på ett adelsgods genom att väva in ledtrådar i sina teckningar, och straffas brutalt för tilltaget. Båda filmerna är en tydlig allegori över konstnärens roll i samhället: han utnyttjas och utnyttjar, men kan till slut inte låta bli att bita den hand som föder honom aningen för hårt.

Med tanke på att Greenaway på sistone har dödförklarat filmen som konstart är det ironiskt att han i den här filmen återvänder till den stil som gjorde honom till en fixstjärna för unga konststudenter på 80-talet. "Nattvakten" är vintage Greenaway med eleganta scenerier, teatraliskt skådespeleri och en vanvördig mix av konsthistoria och grovt språk, utan de sjövilda digitala experiment som sänkt många av hans senare filmer.

Men för den skull är det inte riktigt i klass med gamla stordåd; "Nattvakten" är både utmanande och tjusig, men bitvis också seg och ofokuserad.

Däremot är filmen ovanligt varm för att komma från en regissör som brukar anklagas för känslokyla. Freeman gör en strålande och blodfylld tolkning av den fattige mjölnarsonen som klassklättrar i stormakten Holand, och mycket av handlingen kretsar kring hans förhållanden med kvinnorna Saskia, Geertje och Hendrickje.