I samarbete med Filmtrailer.se

Kritiken av de stora utopierna har aldrig drabbat kapitalismen. Medan de andra utopierna med rätta har kritiserats för antihumanism och koncentrationsläger har kapitalismen sällan fått stå till svars. Kapitalismen har betraktats som ett fält bortom politiken. Trots att fri konkurrens på lika villkor, frihandel och kapitalismen som bärare av demokratin är just utopiska löften.

Nu när det, förutom en del religiösa fundamentalister, inte finns några tydliga utmanare till kapitalismen är det kanske därför som blickarna börjar vändas mot detta bara alltför självklara system. För några år sedan gjorde dokumentären "The Corporation" en historisk analys av kapitalismen och fann att storföretagen uppträdde som psykopater i samhället. Vinstmotivet var överordnat all hänsyn till människor, miljö, demokrati och även rättssystemet.

Efter den senaste ekonomiska härdsmältan är det inte underligt om kritiken hopar sig. Nästa år är det premiär för Oliver Stones uppföljare till "Wall Street", där Gordon "greed is good" Gekko likt skräckfilmens seriemördare fortsätter gå över lik för att stycka företag och krossa fackföreningar och därigenom göra sig en snabb dollar.

Redan i år vandrar dock Michael Moore genom finanskvarteren för att kräva tillbaka de enorma och fördelaktiga lån som banker och finansbolag fick av USA:s skattebetalare efter finanskrisen. Samma banker och finansbolag som var 7,5-sekund vräker en av dessa skattebetalare från deras hus. Mot slutet hyr han en säkerhetsbil för att hämta tillbaka det amerikanska folkets 700 miljarder dollar.

Absurda scener i ett system där inte bara ekonomin presenteras som metafysik utan också pengarna förvandlats till en abstraktion (ekonomernas försök att i filmen förklara derivat är rena ståuppkomedin). Men för dem som drabbats av arbetslöshet och vräkningarna är ekonomin en konkret och drabbande verklighet.

Moore är emellertid som mest effektfull när han låter dem komma till tals som verkligen förespråkar kapitalismens rätt till företräde framför alla andra värden. Hans absolut bästa argument är en redaktör på Wall Street Journal som i intervjustolen eftertryckligt bekräftar att demokrati inte är någon särskilt bra idé eftersom den kommer i konflikt med kapitalismen: Det är som om vargen och fåret skulle diskutera vad de skulle ha till middag. Och det är inte ens en freudiansk felsägning. Undra på att det kommunistisk-kapitalistiska Kina är så populärt bland storföretagen.

Det inslag som vållade störst rubriker i amerikansk press var dock storföretagens livförsäkringar på anställda, av arbetsgivarna kallade "döda lantisar"-försäkringar. Dessa faller ut – till företaget – när en anställd dör oväntat. På så sätt tjänar flera av USA:s jättar på människors allvarliga sjukdomar, särskilt när en ung kvinna hastigt dör i astma vid 26 års ålder. Eftersom hon tillhör gruppen med längst förväntad livslängd och blir utdelningen störst. Kvar står hennes familj med obetalda sjukhus- och begravningsräkningar.

Men för att återknyta till demokratin, är nog filmens verkliga clou skildringen av hur mäktiga finansbolag som Goldman Sachs tar sig in i Vita Husets inre kretsar för att skräddarsy en avreglering som ska ge dem ännu större makt. På så sätt ska politiken och i förlängningen demokratin få så lite inflytande som möjligt på den så kallade marknad där redan en procent av de rikaste i USA äger mer än 95 procent av de fattigaste.