Inledningen på Philippe Liorets flyktingdrama har samma råa, hetsiga, dokumentära ton som Michael Winterbottoms Guldbjörnbelönade "In this World" (2002). I den senare startade resan mot London i Peshawar. I "Welcome" har 17-årige Bilal (Firat Ayverdi) redan hunnit till franska Calais och ansluter sig till mängden av unga män från främst Afghanistan och Irak som alla drömmer om att kunna ta sig ombord på en långtradare för färd över kanalen. I London väntar Bilals käraste Mina på att han ska komma och förhindra att hon tvingas gifta sig med en äldre släkting.

Lioret skapar inkännande den nervösa, irritabla stämningen mellan männen där våldet lätt briserar. Efter ett misslyckat bordningsförsök, börjar Bilal i stället träna crawl i simhallen med sikte på att simma till England. Hans lärare är Simon (Vincent Lindon), en före detta guldmedaljör som håller på att separera från hustrun Marion (Audrey Dana).

Så långt kommen in i historien skiftar Lioret perspektiv, Simon övertar huvudrollen och filmen ställer frågor kring medmänsklighet och den enskilde individens ansvar för att hjälpa en nödställd. I botten finns en starkt uttalad kritik av EU:s flyktingpolitik.

När kollektivet, det vill säga alla flyktingarna, försvinner ur fokus förändras också bildberättandet och drar mot mer traditionell psykologisk realism. Avståndet mellan Simon och Bilal krymper. Förhållandet påminner alltmer om det mellan far och son och Simon trotsar gång på gång de regler som gäller för lokalbefolkningens umgänge med flyktingar.

Men varför intresserar sig Simon plötsligt för Bilal och hans situation? Väcks han till insikt eller gör han det för att imponera på den politiskt mer medvetna Marion i desperation för att få henne tillbaka?

Här blir filmen irriterande otydlig. Det sänker betyget för ett i övrigt välgjort, engagerande, dagsaktuellt drama. Spelet är utmärkt, inte minst från Vincent Lindons sida. De tunga ögonlocken och det starka kroppsliga uttrycket har fått flera franska kritiker att i film efter film jämföra honom med den store Jean Gabin. Det säger något om hans kapacitet.