Regissören Peter Greenaway, tillika filmens berättare, inleder med att mästra oss som en sträng brittisk konstprofessor. Dagens människa är – trots överflödet av bilder – visuellt obildad. "Bara för att man har ögon, betyder det inte att man kan se", säger han, och tar oss därefter med på en okulärbesiktning av nästintill varenda kvadratcentimeter av Rembrandts monumentala "Nattvakten", från 1642 – en tid då varje detalj i en målning var laddad med betydelser.

Men någon stelbent konstdokumentär är det inte frågan om. Tvärtom.

"Rembrandts anklagelser" är en syskonfilm till Greenaways bioaktuella spelfilm "Nattvakten". Båda bygger på tesen att Rembrandt med konstverket ville avslöja de poserande milismännen som inblandade i en mordkomplott.

Filmen är upplagd som en deckare. 31 mysterier i målningen "Nattvakten" skärskådas: dolda figurer, uppochnervända musköter, pekande fingrar, symboler, blickar. Och Greenaway utnyttjar alla effekter i sin digitala trollerilåda. Det är ett överdåd av bilder i rapp klippning – mosaiker av konstreferenser, 3D-modeller, schematiska nedbrytningar – varvat med scener där rollfigurerna från filmen "Nattvakten" står i vittnesbåset, utfrågade av regissören själv.

Köper man teorierna? Nja, en del är väldigt långsökta. Greenaway är knappast ute efter att lösa Rembrandt-koden, utan har ett betydligt mer anspråksfullt uppdrag: att lära biopubliken läsa visuell information.

Han kommer faktiskt en bra bit på vägen: "Rembrandts anklagelser" är både en spännande konsthistorisk filmessä och en underhållande ögonöppnare.