Michael Haneke, den tyskspråkiga filmens gossen Ruda, har chockerande nog gjort en film som inte försöker chockera. Och vilken film sedan: ett myllrande grupporträtt av invånarna i en by på den nordtyska landsbygden 1913, med ett gnistrande vackert svartvitt foto och strålande skådespeleri. Utmärkelserna har helt välförtjänt haglat över filmen, bland annat Guldpalmen i Cannes.

Men trots att vi denna gång slipper överrumplande scener med brutala självmord, blodiga djurslakter och tortyrscener – scener som har skrämt bort många åskådare från Hanekes oeuvre genom åren – så är det en film genomsyrad av fysiskt och psykiskt våld, om än förklätt till historiskt drama.

"Det vita bandet" kan närmast beskrivas som en thriller, där vi guidas av berättarrösten från den nu åldrade byskolläraren som minns sin tid i byn året före det första världskrigets utbrott.

Samhället drabbas av en mängd oförklarliga händelser. Doktorn faller av hästen och skadar sig allvarligt efter att någon spänt upp en lina mellan två träd. En bondfru avlider i en olycka. Barn förs bort och återfinns pryglade. Händelserna skapar oro, utredningar genomförs.

I jakten på gåtans lösning lyfter Haneke på tak efter tak till husen i byn och avslöjar den ena familjetyrannen värre än den andra. Kvinnor och barn tuktas med psykisk terror, sexuella övergrepp och prygel. Inte minst prästen excellerar i vidrighet – han knäcker sina barn genom att proppa dem fulla med skuldkänslor och tvingar dem att bära vita band kring armarna för att de ständigt ska påminnas om sina synder. Småsyskonen får hjälpa till att binda fast sin storebror om natten så att han inte kan onanera.

Men fruktan sträcker sig också utanför de vitkalkade familjehusen. Alla är rädda för den mäktige baronen som äger marken. Och bortom de bedrägligt stilla sädesfälten tornar krigshotet upp sig.

Att Haneke är ute efter att dra ner brallorna på patriarkatet är tydligt, och i händerna på de flesta regissörer hade "Det vita bandet" säkert blivit en plågsamt schablonartad historia. Men här är materialet förvaltat av en mästare i understatement: berättartonen är stram och saklig, nästan torr, vilket skapar en stark spänning.

Haneke hemfaller inte heller åt skurkkarikatyrer. Alla i byn är offer för ett vidrigt förtryck som går i arv. Inte minst barnen som drar runt som ett tystlåten oroväckande flock och snart kommer att växa upp till lydiga nationalsocialister. "Det vita bandet" är som en obehaglig prequel till en betydligt obehagligare film.