På den mexikanska landsbygden, nära gränsen till USA, markerar enkla kors med orden sin nombre (utan namn) viloplatserna för latinoamerikaner vars resa mot drömmarnas land slutat i tragedi. Den unga huvudpersonen i Cary Fukunagas långfilmsdebut är en av alla de som lämnar sitt hemland för att i bästa fall ansluta sig till Nordamerikas växande illegala invandrarbefolkning och i värsta fall hamna i en namnlös grav. Men filmens titel syftar också på gängmedlemmar som offrar sin individuella identitet för det kriminella broderskapet Mara Salvatrucha. Sayra (Paulina Gaitan) är på väg från Honduras till sin pappas nya familj i New Jersey när hon i södra Mexiko träffar Willy (Èdgar M Flores), en Maramedlem som tröttnat på gängvåldet.

Mara Salvatrucha (MS) är en kriminell rörelse med rötter i Los Angeles El Salvadorianska kretsar som spridit sig genom Centralamerika. I Fukunagas skildring av gängets ritualer finns en viss ambivalens; trots ambitionen att skildra ultravåldets omänsklighet och dystra konsekvenser märks en fascination med gängmedlemmarnas ansiktstatueringar och jargong. När det blir skottlossning mellan två gäng lutar dialogen åt skämtsam Hollywoodaction.

Starkare är den hjärtslitande bilden av den yngste gängmedlemmen Smiley (Kristian Ferrer) som stoltserar med sin nya pistol inför sina lekkamrater. Scenen påminner mig om de beväpnade småbarnen i "Guds stad", en annan film som kombinerar kritik av och fascination med Latinamerikanskt våld och kriminalitet.

Sayra och Willy dras till varandra genom överlevnadsinstinkt snarare än romantik. Deras öden svetsas samman på taket till ett godståg. I "Sin Nombre" är det inte actionhjältar som reser på detta vis utan vanliga människor på väg norrut till varje pris. Tåget som slingrar sig fram genom de storslagna landskapen med taket täckt av resenärer är en nutida fastlandsversion av Europas Amerikabåtar. Med denna oförglömliga bild skriver "Sin Nombre" in sig i en lång tradition av filmiska folkvandringsskildringar.