I samarbete med Filmtrailer.se

”No Jews were harmed in the making of this motion picture”, står det sist i eftertexterna.

Det är en träffande slutkläm till ”A Serious Man”, en inte helt allvarlig film som också är Brödernas Coens mest personliga hittills – inte direkt självbiografisk, men väl placerad i kvarteren där de växte upp: en sömnig, mestadels judisk, villaförort till Minneapolis i slutet av 1960-talet.

Handlingen kretsar kring fysikläraren Larry Gopnik – utmärkt gestaltad av Michael Stuhlbarg, erfaren teateraktör med få filmroller bakom sig – en intill självutplåningens gräns god familjefader, god medlem i den judiska församlingen och god amerikansk medborgare som inte höjer rösten mot sina bortskämda tonåriga ungar och som rättrådigt vägrar att ta emot mutor för att höja betyg.

Att det just därför ska gå käpprätt åt helvete för denne förortens everyman förstår vi tidigt.

När frun oväntat vill skilJas sätter det igång ett bisarrt – och mycket Coenskt – händelseförlopp där Larry tappar fotfästet trots, eller snarare på grund av, att han hela tiden handlar logiskt och moraliskt anständigt.

En allt mer alienerad Larry drivs till att hitta en förklaring till sina olyckor i religionen, vilket leder till en serie farsartade besök hos stolliga rabbiner.

”A Serious Man” kretsar mycket kring judisk kultur och judiska sedvänjor – mycket jiddisch blir det – och innehåller därmed en hel del poänger som går en över huvudet. Men i grunden är det en oavbrutet underhållande existentiell komedi om vårt behov att se ett mönster i en tillvaro som styrs av slumpen.

Bröderna Coen visar den här gången mer än någonsin tidigare ett tydligt släktskap med Franz Kafka, en annan judisk konstnär som bekämpade livets meningslöshet med svart humor. Inte minst tydligt blir det i den sista akten där dröm och verklighet börjar flyta ihop för Larry.

Shit happens, tycks vara brödernas budskap. Men – det ateistiska anslaget till trots – tack gode gud för att de får göra sina filmer i en allt mer likriktad amerikansk filmkultur.

På den här budgetnivån i USA är det bara de, Quentin Tarantino och, till viss del, Steven Soderbergh som har fritt blås att realisera vilka manus de vill, med vilka skådespelare de vill.

Det behövs inga stjärnor i Coens filmer eftersom deras stjärna är ”The Coen Touch” – en flyhänt och omisskännlig bildstil parad med berättelser som balanserar mellan vardaglig tragedi och absurd komedi. Och bröderna förvaltar sin frihet väl just nu: efter några svaga år i mitten av 00-talet har de kommit upp på en fin formtopp (”No Country For Old Men”, ”Burn After Reading”, ”A Serious Man”) som man får hoppas håller i sig.

3 x villaångest

American Beauty (1999), Sam Mendes lågbudgetdrama om medelålderskris i förorten slog an en nerv hos den stora publiken och blev en oväntad braksuccé.

Revolutionary Road (2009). Mendes igen, efter Richard Yates klassiska 60-talsroman. Ungt par drömmer om Paris, men äktenskapet havererar innanför den välputsade villafasaden.

Mad Men (tv-serie, 2007–). Reklamgurun Don Draper (Jon Hamm) flyr sitt kvävande familjeliv genom en lång rad otrohetsaffärer.