Åtskilliga utländska recensioner har nostalgiskt blickat tillbaka på tidigare Sherlock Holmes-versioner – det finns drygt 200 filmer och tv-serier med ett 70-tal tidigare Holmes – och klagat på allt från actionslagen till kostymerna. Några undrade till och med var hans deerstalkerhatt tagit vägen. Men 2009 års version går tillbaka till rötterna i de tidiga texterna, då han ännu inte stöpts om till salongsfähig länstolsdeckare i fåniga kläder.

I samarbete med Filmtrailer.se

Robert Downey Jrs egotrippade Holmes är just den briljante men manodepressive outsider som Arthur Conan Doyle uppfann 1887. Watson i Jude Laws stillsamt humoristiska tolkning är en före detta fältläkare med krigsskada i benet från imperiearméns härjningar i Afghanistan som matchar sin partner både fysiskt och intellektuellt (nästan i alla fall). Alldeles i början av serien flyttar de två boxningsintresserade ungkarlarna ihop och gnabbas snart som ett gammalt gift par. I fankretsar har det spekulerats om hur intima relationer de egentligen har, och filmen flirtar lite lätt med ryktena.

Manuset bygger inte på någon förlaga, utan är snarare skrivet i Doyles anda och innehåller flera av seriens bifigurer. Watson ska gifta sig med Mary Morstan ("De fyras tecken" 1888), medan Holmes återser den fatala Irene Adler ("En skandal i Böhmen" 1889). Ondskans genius och Holmes mörka spegelbild, Professor Moriarty, figurerar enbart i marginalen men blir sannolikt huvudskurken i 2011 års uppföljare.

I stället är filmens mörka nav satanisten och - som vi förstår av läderrocken och herrefolksidéerna - fascisten Lord Blackwood, spelad med demonisk pondus av Mark Strong ("Body of Lies"). Hemliga sällskap, magiska sexorgier och nya massmordsvapen är inget förbehållet 1900-talets new age eller Dan Brown utan florerade även i slutet av 1800-talet. Mot detta kämpar Holmes och Watson med sina kombinerade kunskaper i framförallt kemi och medicin.

Guy Ritchie kan tyckas ett märklig regissörsval, men hans bombastiska stil och självbelåtna katt-och-råttalekar med publikens slutledningsförmåga passar som hand i handske för 1800-talsmelodramens fantastiska äventyr och effektsökerier. Det finns kanske en eller två actionslag för mycket på bekostnad av gediget polisarbete, fast man har knappast tråkigt under de dryga två timmarna i biosalongen.