I Storbritannien har fattigdomen och de sociala missförhållandena nått sådana proportioner att till och med konservativa Tories har börjat fiska röster i underklassen. Partiledaren David Cameron har lanserat begreppet "Broken Britain" – och sig själv som mannen som är bäst lämpad att laga landet som gick sönder. De brittiska medierna frossar i uppseendeväckande siffror om kriminalitet och missbruksproblem bland barn och unga.

Andrea Arnolds "Fish Tank" kan precis som regissörens debutfilm "Red Road" ses som ett inlägg i debatten om "Broken Britain". Båda filmerna utforskar sociala misärer och dysfunktionella människor i slitna höghuskomplex – men några politiska pamfletter är det inte frågan om, snarare egensinniga dramer med starka och komplexa kvinnliga huvudfigurer.

Just genom sitt tydligt kvinnliga perspektiv – sorgligt underrepresenterat i filmvärlden – lyckas Andrea Arnold tillföra svallande nytt blod till en socialrealistisk genre som länge dominerats av äldre herrar som Mike Leigh och Ken Loach. Med "Fish Tank" tar hon på allvar över stafettpinnen, och filmen har välförtjänt hyllats och prisats i hemlandet.

"Fish Tank" kretsar kring 15-åriga Mia (Katie Jarvis), en strulig ensamvarg som bor med sin lillasyster och halvt alkoholiserade mamma i ett sjaskigt hyreshus någonstans i Essex. Ömhetsbetygelserna i familjen inskränker sig till invektiv som "fuckface" och "cuntface". Det är en miljö lika fattig på kärlek som kontanter.

Mia har hoppat av skolan och tillbringar dagarna med att dricka hembränt och träna hiphopdans. När mamman tar hem sin nye pojkvän Connor (Michael Fassbender) väcks inte bara Mias behov av en fadersfigur till liv (Connor är – till skillnad från mamman – rak, redig och omtänksam) utan hennes hormoner går också i spinn (hunken Fassbender får många tillfällen att flasha sin välmejslade bara bringa). Att det ska sluta i elände förstår vi omgående.

På pappret kanske upplägget inte låter särskilt märkvärdigt: Lite social misär på gränsen till socialpornografi, lite förbjudna känslor och lite tonårsdrömmar. Lägg därtill en berättelsekurva som inte överraskar alltför mycket och ett par övertydliga metaforer, bland annat en kedjad häst vid en soptipp som Mia vid upprepade tillfällen försöker släppa fri.

Ändå är "Fish Tank" en märkligt spännande och stark upplevelse; en film som vibrerar av liv i varje scen.

Andrea Arnold visade med "Red Road" att hon är en utsökt miljö- och personskildrare och här utvecklar hon och filmfotografen Robbie Ryan stilen från debuten. Fotot är rått realistiskt, men också estetiskt raffinerat – det är diskbänksrealism som det glänser om.

Rollfigurerna är skissade med fina gråtoner: de tar ofta moraliskt diskutabla steg, men deras tillkortakommanden känns trovärdiga och inte som några spekulativa klavertramp. Och den debuterande amatören Katie Jarvis är närapå sensationell i rollen som Mia – hon lyckas gestalta ett pubertalt virrvarr av förhoppningar, aggressioner och kåthet. Vuxen ena stunden, barn den andra. Sturskt självständig och närhetstörstande på en och samma gång.

"Fish Tank" är en skarp skildring av ett Storbritannien på dekis – med fattigdom, ansvarslösa vuxna och ett socialt skyddsnät fyllt av gapande revor – men främst är det en lysande utvecklingshistoria om en ung människa. Som sådan förtjänar den att bli en framtida klassiker, parkerad bredvid (manliga) motsvarigheter som Ken Loachs "Kes – Falken" och Francois Truffauts "De 400 slagen".