Jane (Meryl Streep) och Jake (Alec Baldwin) har varit gifta i 20 år och frånskilda i 10. Efter en spritmarinerad middag hamnar de i samma hotellsäng, han nyförälskad, hon i chocktillstånd. Ungefär samtidigt anlitar Jane en arkitekt (Steve Martin) som ska bygga till hennes hus. En försiktig flirt växer fram mellan de två, parallellt med att Jane förvandlas till sin exmans älskarinna med tillhörande hotelldejter, ny raffig garderob och stadigt växande förvirring.

Rent filmiskt är regissören Nancy Meyers en one-trick-pony: hennes filmer rör sig i en uteslutande vit, väldoftande och medelålders medelklass. Jane bor, precis som Diane Keatons figur i Meyers "Something's Gotta Give", i en fullskalig lifestylepornografi snarare än i ett hus, och när hon inte plockar blommor i trädgården driver hon ett lyxbageri som får Rosendahls Trädgård att se ut som Pressbyrån. Det hade, kort sagt, varit enkelt att studsa tillbaka från den blankpolerade ytan, men Meyers slarvar aldrig med historien, hemfaller inte till slentrian och snabba lösningar. Och hon kan skriva trovärdiga roller, om än silade genom romkomens förskönande raster (undantaget Jakes unga, reproduktionsbesatta fru som helt förvisats in i bitchfacket). Allra bäst tycker jag om den skilsmässostukade arkitekten Adam - Steve Martin gestaltar honom med osedvanligt nedtonat spel och det dämpade kroppsspråk som är den ratade människans signum: slokande axlar, en blick som pendlar mellan det resignerade och försiktigt hoppfulla. Han har inte så många scener, men han är oerhört bra.

Ännu en sak att framhålla: kanske tar Meyers en billig pk-poäng på att låta vuxna människor utan Botox gestalta sexigt fnissig förälskelse, men det ÄR befriande med en Hollywood-produktion där människor med rynkor och magar som sett sina fastaste dagar får vara vackra och åtråvärda. Och inte trots dem, utan just på grund av dem.