Filmvärldens kombination av kommers och konstnärlighet upphör aldrig att överraska och frustrera.

En skruttfilm som senaste Göta Kanal-historien får miljoner i förhandsstöd från Svenska Filminstitutet medan en underbar, vacker liten pärla, som Håkon Lius långfilmsdebut ”Miss Kicki” inte hittar någon distributör i Sverige.

Inte förrän den fått priser på först välrenommerade koreanska Pusanfestivalen och sedan på Stockholmsfestivalen.

Titelrollen har skrivits direkt för Pernilla August. Hon spelar en kvinna som lämnat sin son att uppfostras av mormodern. Efter ett diffust liv och en utvecklad alkoholism i USA återvänder hon till Sverige när pojken är tonåring. Tillsammans åker de till Taipei i Taiwan, där Kicki har en internetkontakt med en medelålders man. Om det senare vet sonen inget.

Ihop med manusförfattaren Alex Haridi och inte minst fotografen Alex Willey skapar Håkon Liu ett sällsamt mor-sondrama som vi, vågar jag påstå, aldrig tidigare sett i svensk film.

Det handlar om först två, sedan tre, ensamma själar vilka trevar sig fram i en värld renons på kontakt och samhörighet.

Alienation hör till de teman som den seriösa filmkonsten ägnat sig mest åt de senaste decennierna. Jag tänker på Antonioni, Angelopoulos och inte minst kinesen Tsai Ming-Liang.

Någonstans i mitten av dem befinner sig Håkon Liu som med sin sparsmakade, ypperligt fotograferade och koreograferade film berättar en av de där historierna som vi egentligen inte vill höra talas om.

Den är alltför obehaglig, eftersom den visar en olycklig, distanserad mamma utan normal kontakt med sitt barn. Varför och hur får vi själva fylla i.

Pernilla August är en irriterande, osäker, hopplös mamma fram till dess att sonens liv står på spel. Ludwig Palmell matchar henne perfekt även in i slutfasens betydelsebärande närbilder.