Det är utmärkt att Josef Fares fortsätter att utforska den manliga världen med machoideal och lojalitet män emellan. Men de värdesystemen och attityderna leder också till att många killar känner sig obekväma i traditionella mansroller som dessutom kolliderar med kvinnors förväntningar och önskningar.

Berättarmässigt är det ett stort steg mellan hans föregående mörka actiondrama ”Leo”, om det oprovocerade gatuvåldet som drivande motor, till lättsamma komedibubblan ”Farsan” med fadern Jan Fares i titelrollen. Ändå återkommer frågorna om hur mansrollen eller rättare sagt mansrollerna ser ut idag.

Sympatiskt nog visar inte Josef Fares och hans medmanusförfattare, skådespelaren Torkel Petersson, upp en ensidig bild utan låter filmen kretsa kring tre skilda sorters män.

Här finns först och främst Farsan, den äldre invandrade mannen, änkling sedan tio år, trygg i sig själv men utan någon större förmåga till självkritik och uppfattning om att kvinnor och män inte längre riktigt relaterar till varandra som för trettio år sedan.

Torkel Petersson spelar hans chef, ägare till en cykelverkstad, och svartsjuk och osäker i sitt förhållande till hustrun. Petersson är ytterst njutbar som den veliga, rädda mannen som får för sig att kvinnan vill ha en hårding.

Slutligen har vi Farsans son, den mest jämlike i relationen till hustrun, men osjälvständig gentemot den älskade pappan. Sonen vågar inte berätta att han inte kan bli far och att paret bestämt sig för att adoptera. Hamadi Khemiri spelar honom med ömhet och nyanser.

Med en så stark fadersfigur är det inte lätt att stå upp för ett annat, modernare, mansideal och förklara för Farsan att tiden har sprungit ifrån honom.

Jag har roligt tillsammans med de här männen, och inte minst med Anita Wall som Peterssons mamma och föremål för Farsans ålderdomliga uppfattning om hur en kärleksrelation etableras. Hos henne finns den auktoritet i spelet som ännu inte riktigt satt sig hos hennes yngre kolleger.

Och Jan Fares är värd en egen film. Det syntes redan i ”Jalla! Jalla!”. Här får hans omedelbara, oefterhärmliga talang att bland annat lyfta på ögonbrynen blomma ut.

Dessvärre stannar Josef Fares upp för tidigt i sin utforskning av den manliga världen. Även en komedi mår bra av seriös fördjupning. Jag tänker till exempel på Ella Lemhagens ”Patrik 1,5”, om ett homosexuellt par som tror att de adopterat en pojke på ett och ett halvt år men i stället får en kriminellt belastad femtonåring. Den historien vågar borra sig ned i svåra konflikter utan att för den skull tappa det humoristiska perspektivet.

Fares är lojal med sina karaktärer och skildrar dem med värme. Men för att komma åt det som egentligen borde vara intressant att debattera kring mansroller måste man ha modet att se lite mer kritiskt på sina diktade gestalter. Annars bränner det aldrig till på allvar.

Det behöver det göra, också i en komedi.

Betyget tre är generöst satt.

Se också:

”Patrik 1,5”, komedi, Sverige, 2008. Tonsäkert iscensatt av Ella Lemhagen om gayparet som ska adoptera och får en tonåring i huset i stället för förväntade Patrik, ett och ett halvt.

”Fucking Åmål”, drama, Sverige, 1998. Lukas Moodyssons underhållande debut innehåller en av svensk films allra roligaste skildringar av fåordiga tonårskillar.

”Jalla! Jalla!”, romantisk komedi, Sverige, 2000. Josef Fares debut har den där efterlängtade egna tonen och briljerar bildmässigt när han låter det gamla och nya Sverige kollidera.