Vad finns det att renovera? Allt är perfekt. Gitti och Chris är ett ungt, sammanflätat storstadspar som semestrar på Sardinien. De leker införstådda lekar men tänjer samtidigt på varandras gränser. Mellanrummen är lika påtagliga som den nästan symbiotiska närheten, en hårfin gräns mellan känslor som borde vara väsensskilda, den att längta efter och den att kvävas av.

Trots att "Du och jag" egentligen utspelar sig i olika miljöer och under flera dygn får filmen nästan en karaktär av ett långdraget kammarspel. Den omslutande atmosfären med sin monotona påträngande ljudbild av fågelkvitter och syrsor tränger in den bräckliga och övermodiga civilisationen i sitt nät. Som åskådare upplever man stundtals den av Maren Ade omsorgsfullt utmejslade närbilden av karaktärerna som outhärdlig.

Det är inga smickrande porträtt. Gitti och Chris suveränt spelade av Birgit Minichmayr och Lars Eidinger är ömkliga, självgoda, dryga och inte minst fördömande mot andra människor. Filmens originaltitel på tyska "Alle Anderen", alla andra, är egentligen en mer passande beskrivning av filmens tema där det att definiera sig själv mot omgivningen är ett måste för att få syn på sig själv. Det att vara normal är både ett skällsord för att definiera de som enligt Gitti och Chris nedlåtit till borgerlighet/svennighet men också en elak och ärligt menad förmaning menad att förminska och begränsa den de säger sig älska.

Själv är Gitti pr-assistent på ett skivbolag och Chris en arkitekt med höga ideal men inte lika många uppdrag. Han nedvärderar och ser upp till sin rival Hans som nyss presenterat konceptet rebellisk arkitektur på Documenta och när denne och hans gravida fru Sana bokstavligt talat dyker upp gör sig den iskalla sällskapsleken gällande.

Maren Ades film, som vann Silverbjörnen i Berlin 2009, marknadsförs som ett relationsdrama men är lika mycket en klasstudie med väldigt träffsäker ton och en enkel, mjukt ställd fråga som viskas fram: Vem av oss har rätt att definiera, skratta åt och blunda för andras och våra egna drömmar?