Nuri Bilge Ceylans Årstider är en vacker, sparsmakad och gåtfull film. Den snart fyra år gamla, märkligt oroande, kärleksskildringen kommer nära ett år efter hans senare noirdrama Tre apor.

Stilmässigt, inte minst när det gäller kamerabete och bildkomposition, har den turkiske filmaren redan här nått en position bland de främsta europeiska auteurerna.

Årstider är inte en film för den som vill ha snabba svar samt tydliga och uttömmande förklaringar till varför män och kvinnor handlar och gör vissa val i vissa kritiska situationer. Här får man i stället på egen hand avläsa uttrycken i skådespelarnas ansikten och deras rumsliga position i förhållande till varandra.

Bergman visade vägen till den unika närbilden och Ceylan är i det avseendet otvivelaktigt en av hans efterföljare.

I en berättelse från het sommar till ymnigt snöande vinter om den något äldre universitetsläraren Isas motstridiga känslor till den yngre tv-scenografen Bahar används just de täta, betydelsebärande närbilderna. Ibland är det endast Bahars mörkbruna hår och hennes profil med glimmande svettpärlor, ibland endast Isas melankoliska ögon.

Åskådaren måste ha tålamod och, som i all riktigt bra film, lugn och koncentration för att kunna sjunka in i ett originellt bildberättande.

Ceylans diskussion kring hur maktförhållanden förändras i en relation är ofta subtil. Den kräver att iakttagaren följer skådespelarnas minsta gester och ögonskiftningar. Det ställer också höga krav på aktörerna. Nuri Bilge Ceylan spelar själv den manliga huvudrollen, hans hustru Ebru den plågade Bahar.

Vi möter dem under en semesterresa i södra Turkiet, följer därefter mannen under hösten i Istanbul och ser senare hans försök till återförening i nordöstra Turkiet vintertid.

Årstidernas skiftningar finns inte uteslutande i bilderna utan även på ljudbandet, där fågelläten blandas med insektssurr och bidrar till den bitvis, klaustrofobiska stämningen.

Filmen innehåller en avgörande obehaglig sexscen, som jag är beredd att kalla våldtäkt om inte dramat hade tagit en annan, oväntad vändning.

Den fysiska och psykiska smärtan i en kärleksrelation sätts ofta på sin spets i Nuri Bilge Ceylans historier. De provocerar och lämnar inget bestämt svar utom ett. Den patriarkala mannen har inget att vinna.

Men finns det en väg mot ärliga, öppna mans- och kvinnoroller utan hämndbegär?

Det är vad Nuri Bilge Ceylan med sin avancerade filmkonst frågar sig.