Den unge polismannen Cristi (Dragos Buvur) kurar med händerna i fickorna och rockkragen uppslagen mot höstkylan i ett gathörn medan han under lugg iakttar det nybyggda huset på andra sidan. Går någon in, kommer någon ut, vem tillhör bilarna som står parkerade vid trottoaren?

Cristi röker den ena cigaretten efter den andra. Avsaknaden av dramatik är total. Hans tillvaro kunde inte vara tristare.

Ungefär så förflyter scen på scen i rumänen Corneliu Porumboius andra långfilm, prisad i sektionen Un certain regard i Cannes i maj förra året.

Den lätt absurda, beckettska atmosfären från genombrottet ”12:08 öster om Bukarest”, vinnare av Guldkameran i Cannes 2006, känns igen. Det är samma slitna småstadsgator, samma småfrustrerade stämning och gliringar mellan människor, samma långa kamerainställningar och samma outtalade frågor kring vad allt egentligen går ut på.

Cristi spanar på några gymnasister som på rasten sticker ut och delar en haschjoint. Han vill inte sätta dit någon som han vet riskerar ett flerårigt fängelsestraff, speciellt inte efter sin bröllopsresa till Prag där folk haschar friskt på gatorna. Cristi är övertygad om att även den rumänska narkotikalagen snart kommer att ändras. Så resonerar inte hans överordnade.

Ungefär halvvägs in i filmen ligger den första av två magnifikt komponerade, komiska scener som tar dramat, tillika komedin, ett stort stycke framåt och med ens fördjupar den grundläggande tematiken. Framför datorn i lägenheten sitter Cristis fru och lyssnar på en smörig ballad med floskelartat språk. Han börjar analysera texten och ifrågasätter ordens och liknelsernas innebörd men blir lite slagen på fingrarna av frun, språklärarinnan.

Sedan gör Porumboiu ett genialt drag och klipper snabbt över till Cristis handskrivna rapport kring spaningen och på nytt väcks frågan om språkets betydelse i förhållande till verkligheten. Vad representerar orden?

Givetvis skulle den här sortens semantiska undersökning kunna göras i vilket land som helst med likartade bisarra och humoristiska upptäckter. Men Rumänien är inte vilket land som helst utan en nation där människor under diktatorn Ceauşescus 30-åriga regim utsattes för övervakning, förföljelser och förtryck av värsta slag, där varje ord även inom den närmaste vänkretsen ofta måste vägas på våg.

Vad finns kvar av det här i dag? Kan den unga generationen rumäner lita på orden?

Det blir ett centralt, underliggande tema i Porumboius stilistiskt utmanande, inte minst tempomässigt för en otålig publik, och imponerande säkra, mogna verk.

Filmen har en grand final som ger kalla ilningar längs ryggraden. Här ska Cristis bruk av moraliskt samvete examineras med hjälp av ordboken och landets lag. Scenen får extra laddning då överkommissarien spelas av Vlad Ivanov, abortören i Cristian Mungius mästerliga ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar” från 2007.

Cristi utsätts för en verbal korsfästning av en iskall auktoritet. Huvudpersonens egennamn leder till en möjlig tolkning på symbolplanet, men scenen slår framför allt fast vem som fortfarande har makten i dagens Rumänien.