Familia En djupdykning i ett mikrokosmos

HHHH. Riktigt bra dokumentärfilm transporterar oss någon annanstans på ett sätt som fiktionsfilmen sällan lyckas med. ”Familia” utspelar sig i samma slags peruans­ka kåkstäder som Claudia Llosas nyligen Oscarsnominerade ”Faustas pärlor”. Det senare, utmärkta, dramat framstår trots sin realism nästan som ett exotiserande vykort i jämförelse med Mikael Wiströms och Alberto Herskovits film. När man lämnar biosalongen efter halvannan timme känns det som om man har varit tur och retur till Sydamerika.

Men så kan Wiström verkligen sitt ämne: det här är hans tredje film om den fattiga familjen Barrientos, som den svenske regissören lärde känna för drygt trettio år sedan. Då bodde paret Daniel och Naty i en koja på en soptipp – nu har det gjort en klassresa till ett litet tegelhus i ett sjabbigt område med fallfärdiga hus, grusvägar och kringstrykande byrackor. Men det är många munnar som ska mättas – tre barn, en svärdotter och ett barnbarn – och för att tjäna ihop lite pengar som kan räcka till något mer än livets nödtorft beger sig mamma Naty till Spanien för att gästarbeta under ett och ett halvt år. Det är första gången under sitt femtioåriga liv som hon är på egen hand.

Det är tydligt att filmarna vill sätta fingret på globaliseringens effekter. Naty går från att vara hunsad hemmafru i Peru till att vara hunsad städerska på en turistort i Spanien – för att sedan kunna åka hem och, som hon uttrycker det, ”köpa samma kinesiska kläder som säljs både här och där”.

Men framför allt är ”Familia” en djupdykning i det mikrokosmos som en familj utgör, med alla sina sorger och glädjeämnen.

Mammans uppoffring leder till en omtumlande tid för Barrientos. Som gammal vän har Wikström lyckats komma familjemedlemmarna nära i de mest privata stunderna. Han skildrar uppslitande gräl, tårar, svår längtan och ömma telefonsamtal. Det är rörande att se det lilla strävsamma parets oro för relationen då de för första gången ska skiljas åt – särskilt som vi förstår vilken oerhört lång och mödosam väg de har vandrat sedan livet på soptippen på sjuttiotalet; en vandring som har satt sina spår både fysiskt och psykiskt. Daniel är sjuk och haltar svårt, de vuxna barnen beklagar sig över en uppväxt där föräldrarna aldrig var närvarande på grund av allt arbete.

Men ”Familia” varken exploaterar eller sentimentaliserar. Wiström och Herskovits berättar rakt, utan några större åthävor, och med en fin känsla för detaljer – en fot på en gaspedal, en leksakssnurra, en skällande hund – som ger en stark närvarokänsla.

Några pekpinnar om världens orättvisor behöver filmarna heller aldrig ta till. Här överbryggas både oceaner och klassklyftor genom en medmänsklig igenkänning som gör oss djupt engagerade i Barrientos öde. För det är en familj som alla andra – med sina styrkor och svagheter – som kunde ha bott i din trappuppgång, men råkar bo i en eländig kåkstad i Peru.

Nästa helg, 27–28 mars, visar Panora i Malmö Mikael Wikströms två första filmer om familjen Barrientos: ”Den andra stranden” (1993) och ”Compadre” (2004).