Miraklet i Lourdes

HHHH. När Christine (Sylvie Testud) som lider av MS åker på en pilgrimsfärd till Lourdes handlar det inte så mycket om religiös övertygelse som om det begränsade utbudet av gruppresor för den som är rullstolsburen. Men under vistelsen i Lourdes förbättras hennes tillstånd drastiskt och en dag reser hon sig upp, till synes botad. Från att ha varit försummad och isolerad hamnar den unga kvinnan plötsligt i centrum. Hennes medresenärer gläds först åt miraklet men snart börjar de fråga sig varför just Christines böner gått i uppfyllelse.

Jessica Hausners film behandlar religion och övernaturliga fenomen men hon närmar sig det mirakulösa med en skeptikers distanserade blick. Den suveräna öppningsscenen är representativ. En statisk kamera vilar på en översiktsbild av hotellets tomma matsal, där tunga möbler och högtidliga blomsterarrangemang skapar en begravningsförstämd atmosfär. Uniformerade servitriser kommer in och börjar plocka i ordning. En liten man ilar fram på sin motoriserade rullstol och följs snart av resten av pilgrimerna och samariterna som hjälper de sjuka hotellgästerna. Även sköterskorna och de manliga assistenterna bär uniform vilket bidrar till den visuella symmetrin. Ljudet och rörelsen ökar gradvis tills de fyller upp matsalen.

Regissören använder sig av arkitektur, interiörer och folkmassor på ett sätt som gör att bilden tycks full av dramatik även när det enda vi ser är en kö som långsamt ringlar sig fram mot de heliga källorna. Hausner blir aldrig övertydlig utan litar på att­ publiken uppfattar de små detaljerna: ett leende här, en blick där; Christines röda tyghatt mitt i ett hav av människor.

Hausners tidigare långfilmer ”Lovely Rita” och ”Hotel” utspelade sig i österrikiska miljöer med tysktalande skådespelare men med ”Miraklet i Lourdes” visar regissören att hon precis som sin landsman Michael Haneke är lika bekväm i ett franskt sammanhang. Hausner jämförs ofta med Haneke och hon har onekligen samma förmåga att bygga upp en Hitchcocksk spänning i scener där egentligen inte särskilt mycket händer. När Christine dansar till italiensk discomusik i slutet av filmen har dramatiken kring hennes mirakulösa förmåga att gå byggts upp till den grad att en snubbling blir som ett brutalt knivhugg.

Kombinationen av ett behärskat, väl avvägt kameraspråk och intresset för Lourdes kitschiga, turistorienterade dimension med souveniraffärer och organiserade gruppaktiviteter påminner mig om Ulrich Seidl (”Hunddagar”, ”Import/Export”), en annan österrikisk regissör med ett skarpt öga för mänsklighetens tillkortakommanden och existensens grundläggande ensamhet.

Men Hausners människosyn är mindre svartsynt; visserligen är filmen full av självupptagna hypokriter men när Hausner pekar på avgrunden mellan helgonlika ideal och verklighetens futtighet, mellan kroppsliga begär och andlighet, gör hon också karaktärerna mänskliga.

Trots kamerans distans från skådespelarna och fascinationen för den religiösa turismens absurditet finns det en värme i filmens visuella, underfundiga humor. Kameran hittar skönhet mitt i allt det kitschiga och när Hausner använder sig av människoansiktets uttrycksfullhet – särskilt den magnifika Testud i huvudrollen – går tanken till Carl Dreyers klassiska stumfilm ”En kvinnas martyrium”.