Ibland kan kanske skrattet vara det bästa sättet att gå vidare efter hemskheter och fasa. Till exempel en tillvaro med hård övervakning, angiveri och fattigdom, som åren under diktatorn Ceausescus regim i Rumänien.

Både i Cristi Puius ”Herr Lazarescus död” och Porumboius märkliga satirer ”12:08 öster om Bukarest” och nyligen aktuella ”Polis, adjektiv” finns bevis på den rumänska filmvågens humoristiska potential.

Nu blommar komiken ut på allvar i en bred, lättillgänglig episodfilm, där den internationellt mest hyllade, Cristian Mungui, skrivit samtliga manus men sedan överlåtit regin i fyra av avsnitten till mindre kända kolleger. Mungiu vann Guldpalmen med det starkt realistiska abortdramat ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar” för fyra år sedan.

Episoderna utgår från olika vandringssägner om ett officiellt besök i en landsorts­håla, en partifotograf, en girig polis, med mera.

Berättarmässigt skiljer sig avsnitten åt. Den stilsäkra farsen utmärker exempelvis det korta dramat om pressfotografen som måste retuschera Ceausescus längd och kläder på bilden då franske presidenten Giscard d’Estaing kommer på statsbesök. Just den historien har alla utsikter att bli en kortfilmsklassiker.

En sorts makaber Kejsarens nya kläder-anda vilar över episoden om två ungdomar som, inspirerade av Bonnie och Clyde, lurar till sig glasflaskor med luftprover för att bevisa miljöns nedsmutsning.

Legenden om den girige polisen är filmens komiska höjdpunkt där en kusin från landet levererar en levande gris i julgåva till familjen i höghuset. För att inte dra till sig grannarnas nyfikenhet vid en slakt med en massa grisskrik väljer polisen att döda djuret med hjälp av butangas med allt vad det innebär av galna situationer.

Det är rena galghumorn men ibland stannar man upp mellan skratten och reflekterar över hur absurd den åttiotalistiska rumänska tillvaron ter sig för en publik som inte upplevt den ständiga bristen på varor, inklusive mat.

Tittar man lite noggrannare efter vad det egentligen är som Mungiu och hans medarbetare gestaltar, kan skrattet lika väl blandas med tårar.

”Skrönor från de gyllene åren” förmedlar framför allt en insikt om hur människor deformerades moraliskt av Ceausescus kommunistiska diktatur. Den tillbakablicken gör det förhoppningsvis lättare för människor att se framåt.

Det känslomässiga sönderfallet kommer allra starkast till uttryck i historien om kycklingchauffören, spelad av rumänsk films store Vlad Ivanov. Episoden bär också med sina mörka drag de tydligaste spåren av Mungius egen förtätade registil.