Hotet är den ständigt ökande mängden kemiska föreningar, numera hundratusentalet olika och ständigt modifierade. Och det från en bransch som idag omsätter tio procent av världsekonomin och utgör den snabbast växande industrin. Samtidigt som forskare inom industrin tar fram nya molekyler i allt snabbare takt så hänger den forskning som studerar deras effekter inom bland annat biologi och medicin inte med.

Den fulla verkningen syns inte förrän de nya bekämpningsmedlen, ytaktiva substanserna, mjukgörarna eller flamskyddsmedlen har funnits på marknaden några decennier, lagrats i människors kroppar och påverkat utvecklingen av nya generationer. Allergier, autism, cancer och degenerering av fortplantningsorganen är bara några av de effekter forskningen menar sig kunna påvisa.

Det här är inte första gången sådana larmrapporter redovisas. I vetenskapsprogram och naturdokumentärer på tv har vi under de senare åren fått del av liknande rön. Men den här gången gör Jarl – på gott och ont – det till en personlig angelägenhet via olika blodprovsanalyser från honom själv (född 1941) och två andra personer ur yngre generationer: politikern Margot Wallström (född 1954) och skådespelaren Eva Röse (född 1973).

Fördelen är uppenbar: det politiska blir personligt och vice versa. Nackdelen är lika uppenbar: helheten förloras. Jarl försöker balansera de två. Det går sisådär. Jarl har höga halter av en restprodukt från DDT medan gravida Eva Röse har höga halter av flamskyddsmedel. Intressant som tidsspegel, men vad betyder det konkret för dem och deras barn?

Frågorna hopar sig alltmer medan Jarl försöker greppa över mycket. Det hade varit bättre om han bestämt sig för ett dominerande drag i den kemiska föroreningsprofilen per försöksperson och följt det spåret. På så sätt hade han mot en helhetsbakgrund kunnat ge tre mer fördjupade exempel.

Som filmupplevelse blir paraden av talande huvuden mot en svart bakgrund ganska snart monoton. Visst, de är kunniga, engagerade och i en del fall roliga – många av dem säkert fängslande föreläsare – men jag saknar den visuellt mer kraftfulla Jarl från tidigare filmer.

Det associativa bildmontaget i inledningen, landskapsbilderna från Island till Peter Anderssons högläsning ur Kafkas ”Förvandlingen” och den lite tungfotat övertydliga, emblematiska slutbilden kan inte kompensera för bristen på gestaltning av själva ämnet. Pedagogiska klargöranden innebär en risk att det blir didaktiskt och fyrkantigt. Men för att frågeställningarna inte ska reduceras till abstrakta samtalsämnen och flyktiga generaliseringar behövs klargöranden av typen: Här är ett ämne (eller en cocktail av ämnen). Det kan enligt dessa experter orsaka den här typen av skador. Nu ser ni i bild ett fall av sådan miljöpåverkan.

Tänk på bilderna av kvicksilverförgiftningsoffren i Minamata, Japan. Något motsvarande skulle behövas även i ”Underkastelsen”.