När tretton år av Beck bortom – eller kanske snarare på tvärs med – Sjöwall-Wahlöö nu sägs gå i graven är det frestande att parafrasera den kortaste recensionen någonsin i svensk filmkritikerhistoria, Alf Montáns klassiska mottagande 1956 i Expressen av ”Åsa-Nisse flyger i luften” med orden ”Far i frid”. Punkt.

Liknelserna med Åsa-Nisse slutar emellertid inte här. Som parodin ”Kommissarie Späck” visade går det nämligen knappast att göra en satir över redan så befängda berättelser. Becks värld är lika giltig för dagens Stockholm som Knohult var för den småländska landsbygden i mitten av förra seklet.

Samma dom kan för övrigt utfärdas om de flesta filmerna i millennieskiftets djungel av polisserier; de hämtade snarare stoff från moderna myter och gamla nummer av Veckans Brott än från en faktisk svensk samtid.

De halshuggande datorspelarna i t-banan i ”Spår i mörker” (1997) eller de våldtäktsmördande invandrargrabbarna i ”Den svaga länken” (2007) är bara några av de blodtörstiga psykopater, sexdårar och, förstås, seriemördare som tågat genom den 26 filmer långa serien. Alltmedan Beck har förvandlats till ett hypokondriskt och småkorkat bihang till Dirty Harry-klonen Gunvald Larsson, som i sin tur gått från våldskåt översittare till Kristusliknande polismartyr (”Hämndens pris”, 2001) till kvinnornas riddare (”Skarpt läge”, 2006) till sentimental mjukis i fjolårets ”I stormens öga”.

Manusparet Cilla & Rolf Börjlind har tagit Sjöwall–Wahlöös varning för en framväxande polisstat och ställt den på huvudet. Att döma av filmerna står det en mordgalning i varje skugga, så helst borde vi ha fler poliser än invånare och dödsstraff enligt löpandebandsprincipen. Men eftersom scenarierna är så orimliga kan man bara reagera på ett sätt: med gapflabb.

Som finalfilm är ”Levande begravd” typisk för serien: långsökt intrig, omständligt berättad och på en och samma gång både knasig och småtråkig. Den börjar med mordspår som leder till motorcykelgäng men styr lika snabbt som fegt undan till att handla om – ja, ni gissade rätt – en seriemördare. Som dessutom lägger ut en ledtråd av typen Da Vinci-koden för trögfattade.

Polisarbetet är också den en skrattfest, lämplig att visa som avskräckande exempel på polisutbildningen: Se Beck hantera bevismaterial utan handskar och utan att säkra avtryck. Se honom och kollegan Lena strö interna dokument omkring sig och högljutt diskutera den pågående mordutredningen på en fullsatt stockholmsrestaurang. Se enkla utredningsrutiner som att kolla upp 20 fordonsägare ta extremt lång tid att hantera medan hela polisgänget diskuterar bagateller och självklarheter.

Med sina elva Beckfilmer – den meste regissören i serien – är Hamrell inte heller främmande för en antikverad genreschablon som mördaren-bakom-kylskåpsdörren-effekten. Trendig för sisådär tjugo år sedan.

När ridån nu slutligen faller kanske skåpmaten äntligen kan förpassas till soporna så att vi som uppskattar en bra kriminalhistoria kan få se genren födas på nytt.