POJKEN MED CYKELN. Det finns ett drag av god fe över frisören Samantha, spelad av den belgiskfranska storstjärnan Cécile de France, som blir veckoslutsmamma till tolvårige barnhemskillen Cyril. Han klamrar sig slumpmässigt fast vid henne på en vårdcentral på flykt undan en lärare, då han otillåtet har lämnat barnhemmet för att söka efter pappan som dumpat honom och därtill sålt sonens älskade cykel.

Samantha skaffar tillbaka den och säger spontat ja, när Cyril frågor om han får vara hos henne under vecko­sluten.

På ett för Dardennebröderna typiskt vis redovisas aldrig motivet för hennes handlingar. Det finns i alla deras filmer från det internationella genombrottet med ”Ett löfte” (1996) och framåt någon individ som intuitivt gör en god gärning, förlåter och visar nåd.

Jag vet inget om Luc och Jean-Pierre Dardennes förhållande till religion, men i djupet på deras starkt social­realistiska verk om plågade, förbisedda människor i samhällets marginaler och kriminalitetens gränstrakter finns alltid förhoppningen om en positiv vändning och förtröstan. Det goda glimtar till mitt i det kärva och stumma mellan människorna, en stämning som denna gång något lättas upp av Cécile de Frances utstrålning.

M en tro för den skull inte att ”Pojken med cykeln” berättas i ett känslosamt rosenskimmer. De skrivande och regisserande brödernas kritiska syn på det socialt ojämnlika samhället, där den starkare ofta utnyttjar den svagare har inte förändrats. Här manipuleras den svikne sonen av en äldre knarkdealare till att begå ett rån för att med pengarna senare försöka hjälpa den avvisande pappan. Han spelas för övrigt av den ständigt återkommande Jérémie Renier som i ”Ett löfte” själv var den svikne sonen. Föräldrars svek och oförmåga att ta hand om sina barn är ett av de belgiska filmarnas ständiga teman och det blir också en orsak till de ungas benägenhet att hamna i kriminella miljöer med droger.

Th omas Doret gör en fullständigt övertygande, rent hypnotiserande, insats i rollen som den lätt rödhårige, envise Cyril, ständigt jagande och på språng efter någonting att hålla sig till, exempelvis cykeln. Den blir en symbolisk snuttefilt och ger honom ögonblick av trygghet, samtidigt som han på tvåhjulingen kan testa gränser, utvecklas och växa. I en vacker bild mot slutet är Cyril kapabel att växla över till Samanthas betydligt större cykel.

Genom åren ha r Luc och Jean-Pierre Dardenne förfinat inte bara sin personregi, ofta med unga amatörer i rollerna, utan även utvecklat sitt formspråk till en filmkonst av absolut högsta kvalitet. Allt är minutiöst väl genomarbetat, från varje kamerarörelse och bildkomposition till det sparsmakade bruket av musik, här Beethoven i ett stycke med sakral ton som endast ligger på ljudbandet vid några få tillfällen för att i slutet brusa fram med full kraft.

Det är berikande och faktiskt en nåd att få ta del av Luc och Jean-Pierre Dardennes mogna konstnärskap.