50/50. 27-årige Seattlekillen Adam (Gordon-Levitt) drabbas av en aggressiv cancertumör i ryggen, får cellgiftsbehandling och när den inte fungerar måste han genomgå en riskfylld operation.

Men ”50/50” är inte så mycket ett inträngande drama om hur cancern drabbar, utan snarare en komedi om problem i kommunikationen mellan människor.

Här finns den sexupptagna, nära vännen som bara tycks se orgasmen som den enda lindringen för sin sjuke kompis.

Flickvännen Rachel skräms så till den milda grad av sjukhusmiljön och sjukdomen att hon inte ens förmår vara med Adam på cellgiftsbehandlingen. Och den överbeskyddande mamman, Anjelica Huston i högform, går bara sonen på nerverna. Lägg därtill en oerfaren terapeut som själv brottas med kärleksproblem. Tja, livet är inte lätt för Adam. De som omger honom blockeras av sina egna nojor och kan inte riktigt se vad han behöver.

Det finns några fyndiga, roliga scener mellan Gordon-Levitt och Seth Roger, i kompisens roll. Vi är i Kalifornien där marijuana kan skrivas ut i behandlingssyfte, något som inte går killarna förbi. Komiken utgår ofta från klichémässiga uppfattningar som att en terapeut endast säger självklarheter som patienten redan vet. Eller att läkaren är så inne i sitt eget fikonspråk att han inte kan förmedla vad det egentligen handlar om.

Filmens bästa partier utspelas mellan Adam och de äldre män som han möter på cellgiftsbehandlingen. Här finns en naturlig värme och en kärv humor. Det bränner till av allvar och historien får ett visst mått av trovärdighet. När slutscenerna närmar sig kan regissören Jonathan Levine inte låta bli att sockra och sentimentalisera.