Först några väl valda ord till herr regissör Steven Spielberg:

”Anfäkta och anamma! Blötdjur, gråsugga, sumpråtta och sötvattenspirat!”

Såja.

Eller, nåja – Tintins dator­animerade Hollywooddebut är ingen katastrof, men långt från vad man kunde förvänta sig när en av världens bästa regissörer möter en av världens bästa serietecknare.

Av ”Enhörningens hemlighet” har det blivit ett hetsigt popcornäventyr i 3D, späckat med tv-spelsliknande jakter. Var och varannan minut får publiken åka rutschkana till ett bombastiskt soundtrack. Det är så en blockbuster modelleras idag.

Givetvis är filmen påkostad och snyggt förpackad. ”Enhörningens hemlighet” välter säkert biljettkassorna, men jag tror att få kommer att minnas den om ett par år. För i det höga tempot tappas karaktärsteckning, dynamik, spänning och en stor del av seriens charm och själ bort.

Det som smärtar är att här finns goda intentioner. Jag tror att Spielbergs uttalade kärlek till Tintin är äkta – det är ju ett retro­äventyr i samma anda som ”Indiana Jones”. Det var nog en sådan spelfilm Hergé själv föreställde sig när han strax före sin död 1983 sålde rättigheterna till regissören.

Tack och lov har Tintin inte utsatts för någon utslätande Hollywoodifiering: Haddock tillåts vara full – även Milou får sig en tår – och vi befinner oss i en vag 40-talsmiljö, med pittoreska belgiska stadskvarter, skumma hamnar och nordafrikanska basarer. Precis som det ska vara.

Och inledningen bådar gott. Efter de suggestiva och påhittiga förtexterna med en jagad Tintinsiluett tar filmen avstamp i ett vardagligt Bryssel, där mysteriet med fartygsmodellerna får tid på sig att invecklas.

Till en början följs handlingen i originalalbumet från 1943 nästan slaviskt – även Dupontarnas slapstick är rakt av – men snart vävs berättelsen ihop med ”Krabban med guldklorna”, där Tintin möter Kapten Haddock för första gången.

Sedan blir det fritt blås vad gäller turer och tillägg. Bland annat har den i originalet oskyldige modellsamlaren Herr Sackarin upphöjts till storskurk, släkt med Rackham den röde. Ändringarna får säkert renläriga tintinologer att skrika ”Vid Plekszy-Gladz skägg!” och lämna salongen i vredesmod, men som äventyrsberättelse funkar det – trots de efterhand allt mer enahanda action­sekvenserna.

Det som däremot inte funkar alls – och får Enhörningen att ta in vatten – är datoranimationen av karaktärerna. Tintinfilmen är gjord med samma motion capture-teknik som ”Ava­tar”. Verkliga skådespelares rörelser har processats i datorn.

Figurerna i ”Enhörningens hemlighet” är en udda kombination av karikatyr och fotorealism – stora näsor parade med realistiska ögon. På avstånd fungerar de, i närbild blir de livlösa och lätt groteska. Motion capture har kommit långt sedan en animerad Tom Hanks ofrivilligt skrämde barnen i ”Polarexpressen” (2004), men här hamnar vi ofta i det som robotforskare kallar ”the uncanny valley” (”den kusliga dalen”), en teori som stipulerar att vi gärna tar stiliserade figurer till våra hjärtan, men reagerar med avsky när något är nästan, nästan människolikt.

Det är bara att jämföra med Hergés handtecknande Tintin: en cirkel, några streck och två prickar till ögon. Och så full av liv i jämförelse.