Ruben Östlund har med detta fascinerande utsnitt av dagens Sverige redan
vunnit flera välförtjänta priser på olika internationella festivaler men
annars är det inte utan att man känner en lätt rodnande inför den bild som
utländska tittare måste göra sig av oss knäppa svenskar.
I en lång tagning ser vi fötter och ben röra sig över salongsgolvet, som om
betraktaren ligger gömd under soffbordet. Med denna öppning vill
naturligtvis regissören Ruben Östlund först och främst förmedla en känsla av
distans, försätta oss i tjuvtittarens perspektiv. I resten av filmen är
kameran lika orörlig, oftast på avstånd och ur distanserad vinkel, som om
det inte stod någon bakom den.
I samarbete med Filmtrailer.se
Det asketiska bildspråket, den visuella stilen och det återhållna användandet
av musik bidrar till ett emotionellt djup som för tankarna till Michael
Haneke, Bruno Dumont och bröderna Dardenne – som alla står i
tacksamhetsskuld till filmkonstnären Robert Bresson.
Det är svårt att inte samtidigt se den inledande fotscenen som en hyllning
till just denne franske mästare och hans envetna och noggrant utvalda
bilder, ofta med fokus på detaljer eller rörelser av exempelvis händer.
Där Bresson tematiskt roterade kring katolska föreställningar om offer, skuld,
botgöring och nåd i syfte att peka mot en andlig dimension i tillvaron, där
berättar även Ruben Östlund och medförfattare Erik Hemmendorff befriat från
de klassiska orsakssammanhangen och låter åskådarna ta ställning till
vardagliga frågeställningar om olika former av grupptryck, dess mekanismer
och konsekvenser.
Redan deras spretiga långfilmsdebut ”Gitarrmongot” (2004) rörde sig på flera
plan i detta tematiska område och nu har de förädlat berättandet i fem
kryssklippta men inbördes oberoende noveller om människor som ofrivilligt
hamnat i olika, ibland tragikomiska situationer.
I den inledande historien, ”60-årsfesten”, får mannen en fyrverkeripjäs i
huvudet men vägrar erkänna att han är skadad. På ”Bussresan” vågar ingen av
passagerarna ta på sig skulden för en bagatellartad olyckshändelse på
toaletten. Två tonårstjejer super ner sig till apstadiet för att slippa ta
det ansvar de inte förväntas ta. En ung ännu oförstörd lärarinna står upp
för sina och skolans tilltänkta ideal och hamnar därmed på kant med sina
kollegor. Och i femte delen ”Killgänget” träffas några gamla vänner i
30-årsåldern i en stuga på landet varpå gamla mönster och jargonger leder
till uppträden som gränsar till övergrepp.
Ruben Östlund har med detta fascinerande utsnitt av dagens Sverige redan
vunnit flera välförtjänta priser på olika internationella festivaler – även
ett par skådespelare har gjort sig förtjänta av priser, i synnerhet Cecilia
Milocco i rollen som lärarinnan är lysande – men annars är det inte utan att
man känner en lätt rodnande inför den bild som utländska tittare måste göra
sig av oss knäppa svenskar.
Därmed inte sagt att ”De ofrivilliga” på något sätt är orättvis.