Det är absolut inget fel på Mikael Persbrandts och danskan Iben Hjejles spel, Pär Kjellbergs lugna, varsamma foto eller kompositören Leif Jordanssons profilerade musik.

Problemet med ”Stockholm Östra” ligger i att innehåll och form inte förenas förrän mot dramats slut. Pernilla Oljelunds manus handlar om sorgen efter ett barn och hur en plötslig kärlek leder till att döda känslor börjar leva igen.

Det är en melodramatisk historia men regissören Simon Kaijser da Silva väljer att utforma det som ett långdraget, finstämt psykologiskt drama.

Johan (Persbrandt) kör ihjäl en liten tjej och får skuldkänslor för det inträffade. På sjukhuset iakttar han den sörjande modern och drivs av en impuls att åtminstone rädda henne tillbaka till ett fortsatt känslomässigt fungerande liv.

Så länge är det lätt att följa både tankar och emotioner. Vad som sedan sker där lögner och sanningar blandas blir svårare, i synnerhet om man ställer krav på en realistisk psykologisk trovärdighet.

Trots den snygga stilen och ett angeläget ämne efterlämnar Kaijser da Silvas redan haussade debut motstridiga intryck. Det är som om en hinna lägger sig framför filmen. Bara Hjejle lyckas då och då spräcka den. Hennes rollgestalt flyr in i lögnen om att dottern fortfarande lever och här finns en äkthet. Annat stannar vid ytan.

Dessutom irriterar det faktum att vi bara ser hur dessa medelklassfamiljer lever i 60-talsliknande villor utan att få något grepp om vad de arbetar med och på vilket sätt yrkeslivet påverkar deras leverne.

Pernilla Oljelund har bland annat skrivit flera lyckade julkalendrar för SVT. Hon rör sig ledigt från det ena ämnet till det andra, men här anar man konstruktionen bakom dramat. ”Stockholm Östra” är helt enkelt för perfekt komponerad och utförd för att på ett djupare sätt kunna tas riktigt på allvar.

De avgörande sprickorna saknas.