Tony Gilroy har blivit något av en expert på sofistikerade spionthrillrar efter att som manusförfattare ha täljt guld av Robert Ludlums medelmåttiga Bourne-romaner. I regidebuten ”Michael Clayton” flyttade han perspektivet till storföretagens gangstermetoder med hjälp av privata säkerhetstjänster och jurister och gav berättelsen en satirisk udd. I ”Duplicity” läggs den romantiska komedin till som ännu ett lager i en snårig labyrint med nålkurvor och falluckor.

I samarbete med Filmtrailer.se

MI6-agenten Ray (Clive Owen) och CIA-kollegan Claire (Julia Roberts) möts till synes av en slump och ljuvt dubbelspel uppstår mellan dem. Så ljuvt att de fortsätter sitt erotiskt laddade hatkärleksförhållande som spioner åt två konkurrerande schampo-företag. Under åren som går blir gränsen mellan deras verkliga känslor och rollspelet så utsuddat att de snart inte ens är säkra på sig själva längre.

Man får gå tillbaka till Hollywoods guldålder – till en Hitchcock eller en Billy Wilder på höjden av sina karriärer – för att hitta en lika elegant sammanflätning av komedi, satir och spänning i en underhållningsfilm för vuxna intelligenta människor. Gilroy, som också signerat manuset, har ett finstämt öra för underfundig dialog och en sällsynt fingertoppskänsla med vilken han håller åskådaren fängslad genom turerna av svekfulla intriger och överraskande avslöjanden.

Owen och Roberts har med ålderns och skådespelar-skicklighetens rätt nått en både dramatisk och komisk pondus i klass med Cary Grant och Katharine Hepburn. Deras tvära kast mellan hopp och förtvivlan, kärleksfull tilltro och cynisk svärta kräver ett absolut gehör i samspelet för att inte bli förkonstlat och plumpt.

Det haltade i kammarspelet ”Closer” för några år sedan, men här har det finslipats till ljuv musik. Och då blir repliker som ”Jag vet vem du verkligen är men älskar dig i alla fall” sublima, inte bara vitsiga.

Måttstocken på en bra manusförfattare och regissör är också rikedomen i paletten, inte bara miljöerna utan kanske främst bifigurerna. De mest anslående är Paul Giamattis och Tom Wilkinsons stridstuppar i toppen på var sitt företagsimperium som under förtexterna drabbar samman i slow motion framför sina privatplan i en parodi på klassiska boxningsfilmer. Sådana roller är förstås mumma för två karaktärsskådespelare, som både kan använda finliret men också spela ut i full operagrandeur.

Men min favorit är ändå Carrie Prestons tillitsfulla kontorsslav som cyniskt utnyttjas av Ray för att ta sig in i konkurrentföretaget men som ändå vägrar bli bitter när hon förstår vad som hänt.

Scenen när hon förhörs av Claire, som samtidigt bläddrar genom övervakningsbilder av Rays erotiska förförelseknep med sammanbiten min, gestaltar filmens centrala problematik: tvekan mellan att behålla cynismens känslomässigt förtvinade pansar mot omvärlden eller våga ta språnget ut i den förbehållslösa kärleken.

Sydsvenskan tipsar:
3 Romantiska spion-thrillrar

”De 39 
stegen” (1935) av Alfred Hitchcock efter John Buchans roman är själva urtypen med sina både dråpliga och rafflande äventyr när två ofrivilliga och omaka spioner blir ett.

”Casablanca” (1943). Bogarts och Bergmans vilsna själar försonas i klassiskt bitterljuvt slut med att de måste gå skilda vägar i kampen mot nazismen medan de minns tiden tillsammans i Paris.

”Body of Lies” (2008). Leonardo DiCaprios luttrade CIA-agent får en kort tid av lycka med en iransk sjuksköterska i Amman innan kärleken används som ett vapen mot honom.