Cornelis Vreeswijk blev aldrig svensk medborgare. Han passade inte in i den svenska modellen. Den gudabenådade låtskrivaren, trubaduren och estradören var samtidigt den skandalomsusade suputen, oansvarig och alls inte rumsren. Han utmanade ordningen, den goda smaken och den äldre generationens kulturetablissemang. Men blev också folkkär, i alla ­fall när det kom till ”Hönan Agda” och ”Brev från kolonien” – till dem ville applåderna aldrig tystna. Först när han blev världsmedborgare på riktigt, förevigad med en gravsten på Katarina kyrkogård i Stockholm, omslöts han av den svenska famnen. Idag är han kanske svenskare än självaste Carl Michael Bellman. Så kan det gå. Egentligen är det märkligt att hans livsöde först nu har blivit en ”biopic”. En biografi är just en passande beskrivning. ”Cornelis”, efter ett manus av Antonia Pyk, försöker verkligen greppa efter allt och hela stycket. Intentionen är kanske god, att knyta samman barndomens trauma med konstnärens destruktiva sida samt att låta sonen Jacks återkommande närvaro bli ett slags tyst vittne, någon att identifiera sig med. Men det räcker inte. Infinite Mass-sångaren och regissören Amir Chamdin har visat prov på flinkt regiarbete och visuell skaparkraft, både i rockvideor och i långfilmsdebuten ”Om Gud vill”. Ljudet är bra, musiken sitter perfekt och miljöskildringarna är fantastiska in i minsta lilla detalj – nästan, för inte hängde det väl tvätt i Stockholms gränder på 60-talet? Efter en lite klichétyngd start radas scener ur poetens liv upp i kronologisk ordning som i en rörlig klippbok med ljusa och mörka minnen kantade av kreativitet, kärlek, otrohet, kaos, fylla, svartsjuka, droger, penningproblem, skandalrubriker – och ja, den spektakulära episoden med transvestiterna återges, säkert som amen i kyrkan. Först mot slutet, när tomteblosset sprakar på sista refrängen, då sjukdom och självdestruktivitet tagit ut sin rätt och den ensamma trubaduren tvingas utstå förnedring, rättsliga efterspel och står inför den slutliga utmätningen, först då, när filmen nästan är klar faller något på plats. Men någon tolkning blir det aldrig frågan om. Hans-Erik Dyvik Husby, alias Hank von Helvete, passerar som Mäster – han är porträttlik men väger lite för lätt. När det kommer till kroppsspråket blir det mer imitation än skådespel, hans dialekt drar åt Di Leva-hållet och man saknar såväl ”söderklyket” som den rappa, djupa rösten. Ibland blir det till och med lite Beppe Wolgers över karaktären. Det är inte alls omöjligt att ”Cornelis” hade fungerat som en tretimmars tv-serie, men som långfilm är den för bred för att tillföra något utöver den redan etablerade bilden av polaren, äventyraren och geniet Vreeswijk.