”Poesi” börjar och slutar med ljudet av forsande vatten i en bred flod under en spektakulär bro. Vi återvänder till denna plats, skildrad både uppifrån broräcket och nedifrån flodbrynet, under berättelsens gång. Emellan dessa bilder följer filmen 66-åriga Mija i hennes vardag. Jeong-hie Yun, känd i Sydkorea för sina många filmroller på sextio- och sjuttiotalet, gör en oförglömlig insats i huvudrollen. För att kunna försörja sitt tonåriga barnbarn Wook (Da-wit Lee) extrajobbar Mija som hembiträde. Wook bor hos henne eftersom mamman arbetar i Busan. Pojken behandlar sin mormor med en likgiltighet som gränsar till förakt men Mija är alltid leende och välklädd i blommiga blusar och söta hattar; hon beter sig lite kokett, som om hennes förflutna rymmer en touch av Yuns stjärnglamour. Mija anmäler sig till en kurs i poesi och förklarar sin nya hobby med att hon ”gillar blommor och säger konstiga saker” men egentligen blir skrivandet ett sätt att fånga bortflyende ord, då hon i hemlighet upplever de första symptomen av alzheimer. Poesiläraren förklarar för sina studenter att de måste lära sig ”att se”, att leta efter det vackra i vardagen. När det visar sig att Wook och hans kompisgäng har begått ett förfärligt brott blir det ont om skönhet i Mijas liv. Poesin kan inte förändra det som har skett, men kanske kan den hjälpa Mija att uttrycka det som inte går att förstå? Trots att alla Chang-dong Lees filmer har rosats av kritiker är ”Poesi”, hans femte film, den första som får svensk biografdistribution. Den lågmälda historien lever upp till sin titel och erbjuder underfundig, tragisk och vacker filmpoesi: ord som löses upp i snyftningar på ett pappersark i regnet, en anskrämlig mobilsignal som överröstar fågelsången, döden i en kruka med plastblommor hos doktorn. ”Poesi” är en moralisk film utan pekpinnar, sorglig och gripande men upplyftande i sin skönhet.