HHH. El Hierro är den sydligaste av Kanarieöarna och markerade länge Europas sista utpost i väster. Dit reser ensamstående mamman María med sonen Diego på semester, men på båten från Teneriffa försvinner pojken spårlöst. Trots avvisande öbor, en motvillig polis och en uppgiven syster fortsätter María envist sitt sökande, som snart går in i ett gränsland mellan dröm och verklighet.
Animatören och spelfilmsdebutanten Gabe Ibáñez har i det vulkaniska och kärva ölandskapet hittat en slående inramning för denna själsliga infernovandring. Elena Anayas nervnakna och såriga skådespeleri i vackra filmbilder från ett smärtans och dödens ödeland är det som fängslar åskådaren. Berättelsen, däremot, är en blandning av genre- och konstfilmsklichéer.
En fågels död och återuppståndelse får representera huvudpersonens själsliga utveckling i filmen. Marías neurotiska förhållande till vatten – Freuds klassiska metafor för det omedvetna – är också ett slitet grepp. Som skräckthriller är den späckad med musik som ska hamra även medlemmar i trögfattades förening till insikt om när det är dags att bli rädd, sorgsen etcetera.
Och så ständigt dessa bombastiskt uppbyggda skräckstämningar som gång på gång slutar i en antiklimax, falskt alarm. De går mig på nerverna, fast inte på det sätt som regissören har avsett.
”Hierro” aktualiserar än en gång en allmän utveckling bort från berättelser till tom, professionell formalism. Filmen är varken någon karaktärsstudie eller drivs av någon vilja att berätta om något särskilt bortom ett sinnestillstånd. Förpackningen är tilltalande men den förmedlar mest gamla näringsfattiga idisslingar.