Det blir mer av allt: spänning, obehag, våld, sex – utan att tonen från Stieg Larssons bok går förlorad. Men så är ”The Girl with the Dragon Tattoo” också tankad med en tio gånger högre budget och rattas av en av världens bästa thrillerregissörer.

David Fincher är givetvis helt rätt man för uppdraget, både något av en specialist på seriemördarfilmer (”Seven”, Zodiac”) och hemtam i den gothpunkiga estetik som Lisbeth Salander är sprungen ur.

Stämningen sätts redan i de rock­videohetsiga förtexterna, där svarta, inoljade kroppar krockar med Trent Reznors och Atticus Ross rakbladsvassa industritechno. Duon lägger en tät och oroväckande ljudmatta genom filmen, som korresponderar perfekt med kameramannen Jeff Cronenweths kallt gråblå och klaustrofobiska bilder. Det här är ”Fight Club” i Svedala.

Den amerikanska filmen är konstnärligt överlägsen den svenska. Men behövs den? Nja, om man tillhör de triljoner människor som kan storyn blir jakten efter Harriet Vanger en något småseg detektivgåta. Manus­författaren Steven Zaillian bidrar inte heller med något nytt, förutom en liten, elegant twist i slutet.

Nöjet ligger då mer i att se nya aktörer ta sig an välbekanta figurer. Nykomlingen Rooney Mara fyller väl ut Salanders kängor; hon är mer androgyn och bräcklig än Noomi Rapace och blir därför mer i linje med den litterära förlagan. Övergreppsscenerna med förmyndaren Bjurman blir desto obehagligare. Salander får också röka mer – en tydlig markör för den amerikanska publiken hur socialt missanpassad karaktären är.

Rapace är annars den enda skådespelaren från den svenska filmen som på allvar skulle kunna platsa här. Daniel Craig är en vassare Mikael Blomkvist än Michael Nyqvist – även om träbocksrollen är grymt otacksam – och Stellan Skarsgård ger tung pondus, charm och karisma åt Martin Vanger; desto mer effektivt då karaktären till slut visar sitt rätta ansikte (och sin rätta musiksmak: att Fincher valt Enyas ”Orinoco Flow (Sail Away)” till tortyrscenen är ett både briljant och bisarrt infall).

För en svensk finns det också ett högt underhållningsvärde att se en film om Sverige där alla pratar engelska med en lustig brytning, och ­ibland uttalas ett och annat ”skål” och ”tack” på oren svenska. En del bekanta ansikten dyker också upp i biroller – som Joel Kinnaman, Gustaf Hammarsten, David Dencik och ett antal tv-reportrar från SVT och TV4.

Efter böckernas succé kanske amerikanerna redan ser på Sverige som ett land av skogstokiga nazister på insnöade herrgårdar. Men i ”The Girl with the Dragon Tattoo” läggs inte särskilt mycket vikt vid Larssons politiska budskap, och bara i en enstaka replik hintas det om Salanders livslånga kamp mot patriarkatet. Helt klart vill filmbolaget först räkna biljett­kassorna innan de utlovar fler filmer. Det känns överdrivet försiktigt.