THE DESCENDANTS. Filmaren Alexander Payne har en alldeles egen, beundransvärd, förmåga att se det komiska i de mest allvarliga ögonblicken. Och han gör det med en lätthet så att det aldrig blir överdrivet eller plumpt utan snarare bidrar till att öka åskådarens förståelse för den rollgestalt som kommer till korta.
Oftast handlar det om en krisande medelålders man. I ”About Schmidt” spelade Jack Nicholson en nypensionerad änkling i Nebraska, i ”Sideways” var det Paul Giamattis misströstande författare på vinresa i Kalifornien och i den flerfaldigt Oscarsnominerade ”The Descendants” möter vi arbetsnarkomanen Matt King (George Clooney), en framgångsrik advokat på Hawaii. Efter en racerbåtsolycka hamnar hustrun Elizabeth i koma. Enligt hennes önskan ska vården avslutas, när det inte längre finns hopp om förbättring.
Från en dag till en annan tvingas Matt ta hand om de två döttrarna, nio och sjutton år gamla, och försöka begripa sig på dem. Dessutom får han av den äldsta veta att frun bedrar honom och planerar skilsmässa.
Samtidigt kan han inte avbryta förberedelserna för försäljningen av ärvd mark som ska ge honom själv och en lång rad kusiner rejält med pengar.
Sakta genomgår Matt King en självrannsakan och kommer efter en Golgatavandring igenom det hela med nya insikter både om sig själv, sina döttrar och omgivningen utan att fullständigt förlora självrespekten. Payne ser med ömhet på individerna, något som gör honom till en ytterst sympatisk filmare.
Helt briljant med små medel skapar George Clooney sin rollgestalt, en förvirrad, förbannad och sårad man. Han håller både bokstavligen och bildlikt på att tappa fotfästet när han i ilska sätter fötterna i en sorts hawaiianska foppatofflor och rusar iväg för att ta reda på vem hustruns älskare är.
Över huvud taget berättar Alexander Payne alldeles utmärkt i bild och har hittat ett visuellt språk fyllt med underliggande betydelser utan att det blir symboltyngt.
Också Alexandra, den struliga äldsta dottern, förändras och mognar genom den kris familjen genomgår. Hon spelas ypperligt av unga Shailene Woodley med tvära kast mellan inledningens förakt gentemot pappan och en allt större förståelse för vad det egentligen är som händer både med honom, henne själv och lillasystern.
Alla biroller har besatts med utmärkta skådespelare, exakt rätt typer och en rad ansikten som inte är slitna framför kameran. Det gäller inte minst Nick Krause. Han spelar Alexandras kompis Sid, vars lite udda uppenbarelse och självklara kommentarer till en början retar gallfeber på Matt eftersom de brutalt sticker hål på hans överklasskonvenans.
Man kan möjligen ha en svag invändning mot att filmaren lite i överkant låter oss se hawaiianska, natursköna miljöer, ständigt med den lokala musiken på ljudbandet. Å andra sidan finns det en tanke bakom det. Allt eftersom Matt når djupare ned i sina undanträngda känslor, påminns han också om banden bakåt till den hawaiianska delen av släkten.
Vilket motiv som egentligen ligger bakom hans beslut kring markförsäljningen förblir outsagt. Även det en poäng i denna poängfyllda historia som har ett visst sedelärande drag och på sitt underhållande sätt manar till eftertanke.