00-talet var årtiondet då ”fine dining” blev ett populärkulturellt fenomen bland den bildade medel­klassen. Och överst på matpyramiden tronade El Bulli i Katalonien, ett mecka dit finsmakare vallfärdade för avantgardistiska rätter som gorgonzolaballonger, basilikaskum och tallvatten. I somras stängde restaurangen, och ska om ett par år återuppstå som ett gastronomiskt centrum.

Allt det där förväntas vara känt av åskådaren till ”El Bulli: Cooking in Progress”. Den som hungrar efter en dokumentär om restaurangens historia och inflytande förblir hungrig. Regissören Gereon Wetzel låter kameran vara en fluga på väggen bakom kulisserna. Det finns ingen berättarröst och inte heller några intervjuer. Stilen är stram och minimalistisk, precis som El Bullis rätter.

Dokumentären följer re­staurangens sista säsong, med fokus på hur 49-rätters­menyn arbetas fram under laboratorieliknande former i Barcelona.

Allvarsamma kockar tryckkokar, pressar och vakuumbehandlar råvaror för att se vad som händer med smaken och texturen. Allt analyseras, katalogiseras, och bärs sedan fram under krumbuktande och med nervöst flackande blickar till chefskocken Ferran Adrià – en butter och övergödd kejsare som gör antingen tummen upp eller ner (ibland är det så gott att han slickar den). ”Ge mig inget mer som inte är gott”, ryter han en gång till, väl medveten om att kameran rullar. Spelet mellan Adrià och de devota kockarna är mycket underhållande.

För den trendmedvetne gourmeten är givetvis ”El Bulli: Cooking in Progress” obligatorisk. För oss andra är det en fascinerande – men lite för lång och skissartad – inblick i ett märkligt, och mycket manligt, matnörderi.