Noomi Rapace är briljant i "Luftslottet som sprängdes",
den sista filmen i Millenniumtrilogin. I dag har den premiär.
"Luftslottet som sprängdes" är en direkt fortsättning på "Flickan
som lekte med elden". Helikoptern med den svårt skottskadade Lisbeth
Salander (Noomi Rapace) lämnar Gosseberga i västra Götaland och tar henne
till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. I ett rum intill vårdas hennes far,
den avhoppade ryske spionen Alexander Zalachenko, som hon drämt en yxa i i
självförsvar efter det att han och den jättelike halvbrodern Niedermann
försökt mörda och faktiskt begravt henne.
Båda filmerna förhåller sig trognare till Stieg Larssons litterära förlagor
när det gäller själva intrigen än vad "Män som
hatar kvinnor" gör. Vissa sidospår i den avslutande delen har strukits
helt, till exempel Erika Bergers utflykt till den stora morgontidningen.
Inte heller tillåts Mikael Blomkvist ha någon erotisk affär med polisen
Monica Figuerola. Resultatet blir en mer stramt berättad historia. Det är
ändå mycket som måste få plats när Mikael Blomkvist och gänget på tidningen
Millennium ska nysta upp bakgrunden till de övergrepp Salander utsattes för
under uppväxten.
För det här manuset svarar Ulf Ryberg som flera gånger gjort utmärkta
bearbetningar av böcker och även skrivit egna manus, exempelvis "Den
gråtande ministern", "Kvinnan i det låsta rummet"
och "Lasermannen".
Trots en speltid på nästan två och en halvtimme känns filmen aldrig lång. Det
är högt tryck hela tiden, något som ändå inte utesluter att Alfredson ibland
stannar upp och ger oss en andningspaus.
Det sker främst i skildringen av Lisbeth Salander, både på sjukhuset och mot
slutet då hon kommit tillbaka till Stockholm.
Denna gång är hon tystare, mer inåtvänd än förut. Paradoxalt nog blir den
spensliga, hårt tatuerade kvinnan ändå mer uttrycksfull. Daniel Alfredson
väljer skickligt närbilden och låter kameran komma tätt inpå Noomi Rapaces
ansikte. Hon är mästerlig när det gäller att se fullständigt nollställd ut,
samtidigt som hon i andra ögonblick med hjälp av skiftningar i ögonen
blixtsnabbt berättar vad som pågår i hennes inre.
Jag har svårt att tänka mig någon annan vinnare av Guldbaggen för bästa
kvinnliga skådespelarprestation i januari.
Framför allt de två sista filmerna har ett överflöd av biroller. Alla är
utmärkt besatta, från Hans Alfredson som den gamle Gullberg, före detta
byrådirektör vid säkerhetspolisen, Lennart Hjulström som hans forne kollega
Clinton till tidigare Malmöskådespelaren Carl-Åke Eriksson som före detta
statssekreterare.
Fotografen Peter Mokrosinskis mörka, höstliga bilder är stämningsladdade.
Luftslottet som sprängdes fungerar otvetydigt som spänningsfilm. Däremot
måste man gå till böckerna för att få ett bättre grepp om det politiska
klimatet och därmed den samhällskritik från vänster Stieg Larssons trilogi
också ger uttryck för.
Se också:
De två tidigare filmatiseringarna av Stieg Larssons trilogi, "Män
som hatar kvinnor", regi Niels Arden Oplev, och "Flickan som lekte
med elden", regi Daniels Alfredson.
"Alla presidentens män", USA 1976. Alan J Pakulas film om
Washington Post journalisterna Woodward och Bernstein ger en betydligt
bättre bild av grävande journalistisk än vad filmatiseringarna av
Millenniumtrilogin gör.