"Man törstar efter Technicolor där uppe", säger en ängel som stiger ner från den monokroma himlen till den färgsprakande jorden i Michael Powells klassiska "Störst är kärleken". För Powell var den sinnliga kärleken allt och jorden vårt sanna paradis. Triers "Antichrist" är negativet.

I samarbete med Filmtrailer.se

I en färgskala från kyligt gråblått till äcklande förruttnelsebrunt porträtteras jorden och naturen som djävulens verk, kroppen och sexualiteten som smärtans och dödens boning. Undergångsspiralen efter att Han och Hon under ett samlag försummar sitt barn så att det dör i en olyckshändelse, är en fundamentalistkristen skräckelorgie över människan, hennes lustar och syndiga ofullkomligheter.

Roten till ondskan är, som i Bibeln, kvinnan. Fast den som minns Triers hypnotiska ingång till de manliga mardrömmarna i "Förbrytelsens element" och "Europa" kan nog tänka sig en annan tolkning. Bland misogyna skräckelfilmer med släktskap till "Antichrist" finns på sin tid utskällda titlar som Andzrej Zulawskis "Possession" (1981) och David Cronenbergs "The Brood" (1979). De tematiserade på olika sätt manlig paranoia om kvinnan i sexfrigörelsens och utlevelseterapiernas tid. Men vad vill Trier med sitt plumpt bokstavliga syndafall år 2009?

Problemet ligger inte i filmens perversa idévärld utan i gestaltningen av den. Han är en psykoterapeut som använder sina metoder som maktinstrument. Hon skriver på en avhandling om häxprocesserna bara för att övertygas om att kvinnan som könsvarelse verkligen är ond. Psykisk tortyr övergår i fysisk samtidigt som naturen omkring dem ligger i dödsryckningar.

Men som om inte slägghamrandet med biblisk eskatologi var nog lägger Trier till naturmystiska dödsvarsel i form av de tre tiggarna, representerade av tre djur. Intressant om de hade haft någon koppling till någon historisk symbolvärld, ännu intressantare om de hade haft någon väsentlig funktion för dramat.

Men symboliken, liksom stilgreppen (musik, filmfoto), verkar famla i blindo mellan pretentiös overkill, poänglösa stickspår och amatörmässig valhänthet. Som en Triersk dödsdans över sitt eget utbrända konstnärskap med alla dess egenheter stelnade till trötta manér.

"Antichrist" sägs vara gjord under en svår depression. Låt oss hoppas att Trier snart återkommer med all den sexuella och kreativa energi som hans manifest till "Förbrytelsens element" en gång utlovade och som han visat prov på så många gånger förr.