Annika Gustafsson tycker det är märkligt att en vacker pärla som Håkon Lius
långfilmsdebut inte har någon distributör i Sverige.
Filmvärldens kombination av kommers och konstnärlighet upphör aldrig att
överraska och frustrera.
En skruttfilm som senaste Göta Kanal-historien får miljoner i förhandsstöd
från Svenska Filminstitutet medan en underbar, vacker liten pärla, som Håkon
Lius långfilmsdebut ”Miss Kicki” inte hittar någon distributör i Sverige.
Inte förrän den fått priser på först välrenommerade koreanska Pusanfestivalen
och sedan på Stockholmsfestivalen.
Titelrollen har skrivits direkt för Pernilla August. Hon spelar en kvinna som
lämnat sin son att uppfostras av mormodern. Efter ett diffust liv och en
utvecklad alkoholism i USA återvänder hon till Sverige när pojken är
tonåring. Tillsammans åker de till Taipei i Taiwan, där Kicki har en
internetkontakt med en medelålders man. Om det senare vet sonen inget.
Ihop med manusförfattaren Alex Haridi och inte minst fotografen Alex Willey
skapar Håkon Liu ett sällsamt mor-sondrama som vi, vågar jag påstå, aldrig
tidigare sett i svensk film.
Det handlar om först två, sedan tre, ensamma själar vilka trevar sig fram i en
värld renons på kontakt och samhörighet.
Alienation hör till de teman som den seriösa filmkonsten ägnat sig mest åt de
senaste decennierna. Jag tänker på Antonioni, Angelopoulos och inte minst
kinesen Tsai Ming-Liang.
Någonstans i mitten av dem befinner sig Håkon Liu som med sin sparsmakade,
ypperligt fotograferade och koreograferade film berättar en av de där
historierna som vi egentligen inte vill höra talas om.
Den är alltför obehaglig, eftersom den visar en olycklig, distanserad mamma
utan normal kontakt med sitt barn. Varför och hur får vi själva fylla i.
Pernilla August är en irriterande, osäker, hopplös mamma fram till dess att
sonens liv står på spel. Ludwig Palmell matchar henne perfekt även in i
slutfasens betydelsebärande närbilder.