En av de mest bedårande anekdoterna i ”Så jävla metal” är den om när ­Heavy Load, ett band bildat på 70-talet av de båda bröderna Ragne och Styrbjörn Wahlquist, tackar nej till att värma upp åt Deep Purple i Finland. ”Vi fick ju inte soundchecka.” På ett väldigt precist sätt sätter de fingret på en stor del av genren när den är som bäst: en bångstyrig egensinnighet och kärleken till musiken. ”Så jävla metal” är en berättelse om den svenska hårdrocksscenen. Lika mycket är den ett historiskt porträtt av ett samhälles tidsanda och skiftningar från det tidiga 70-talet fram till idag. Från proggrockbandet November – Vällingbys Led Zeppelin som spelar gratis på ungdomsgårdar mot korv, läsk och pingis – till hårdpermanentade flickidoler som åker lyxigt privatjet på 80-talet. Från fantastiska utspel i SVT att krukväxter kan dö när man spelar hårdrock till Unreal Estate, Entombeds hyllade samarbete med Carina Reich och Bogdan Szyber på Kungliga operan i Stockholm 2002. Med tanke på att regissören Yasin Hillborg jobbat med projektet i över fem år vågar jag knappt tänka på hur mycket råmaterial han har haft att dribbla med. Tyngdpunkten ligger dock på de mer kommersiella aktörerna i mitten av 80-talet, på Joey Tempest och Yngwie Malmsteen, på storlanseringar, divalater och trassliga skivkontrakt. Personligen är jag mer intresserad av en annan falang av genren. Men som för många 70-talister är detta ett bett av min alldeles egen Madeleinekaka. Berättelsen om en tio­åring som cyklar till Pressbyrån med sin veckopeng och köper serietidningar som Bobo och musik- och idoltidningar som Okej, en barnens variant av Se och Hör. Små törstiga ögon som kisar på sminkade farbröder, tajta läderskrev, nitar och klorblekta jeans. Som lever i en värld av knivskarpa konturer där man klottrar synt eller hårdrock på sin skolväska och där ”The Final Countdown” inte är något man skrattar åt på en karaokebar utan ett svenskt mästerverk som snart kommer att erövra världen. ”Så jävla metal” är trots temats visuella potential långt ifrån ett filmiskt mästerverk. Dokumentären består till största ­delen av statiska personintervjuer, men också en del konsertmaterial, fotografier och arkivklipp som klassikern när Siewert Öholm grillar en ung Anders Tegnér om hårdrockens koppling till satanism. Dramaturgiskt är filmen en mindre katastrof. Den är spretig och ologisk, inte som ett snyggt punkigt collage utan snarare som en entusiastisk mindmap eller blogg. Filmen väller obalanserat ut åt olika håll och precis som i ett ohämmat pojkrumsfanzine tappas en del väsentligheter bort. Som i ett förvridet hemmasnickrat UR-program presenteras till exempel Europes knullande som intressant fakta. Men vet ni vad? Jag köper det. Med en reservation om att jag hellre hade sett projektet i form av en utökad tv-reportageserie än som en dokumentär på en biograf. Jag blir definitivt sugen på mer.