Sällan har förhandsintresset varit så stort för filmatiseringen av en framgångsrik svensk succédeckare. Och sällan har en skådespelare lanserats så starkt i massmedierna som Noomi Rapace, historiens punkiga datahacker Lisbeth Salander, de senaste veckorna.

Hon klarar rollen galant. Det ska sägas med en gång. Rapace förkroppsligar in i minsta detalj denna marginaliserade, fåordiga, näst intill anorektiska, unga kvinna som inte tillåter sig att tappa kontrollen. Även då Lisbeth Salander fungerar likt en mekanisk hämndmaskin både för de oförrätter hon själv utsatts för tidigare i livet och fortfarande utsätts för på grund av den patriarkala makten samt dramats alla ouppklarade, fasansfulla kvinnomord, vet hon exakt vad hon gör.

Det är givetvis en av förklaringarna till läsarnas intresse för och faktiskt kärlek till Salander.

Noomi Rapace lyckas med sina tomma blickar och rörande kroppsspråk inge rollgestalten den sfär av existentiell ensamhet som författaren Stieg Larsson skapat omkring henne.

Däremot blir Michael Nyqvists Mikael Blomkvist förvånansvärt anonym och betydligt mer endimensionell än i förlagan. Det beror inte på skådespelaren, där Nyqvist framför allt är bra och trovärdigt mänsklig i de täta situationerna med Rapace, utan snarare på att manusförfattarna skalat bort det mesta av bokens skildring av den undersökande reporterns arbete och livet med tidskriften Millennium. Därmed försvinner också automatiskt största delen av Larssons kritik från vänster mot storkapitalet som utgör en bärande del i Millenniumtrilogin.

Att manusförfattarna lyft bort Blomkvists utsvävande, lite tröttsamma, sexliv är däremot en fördel.

Filmen koncentrerar sig på Harriet Vangers försvinnande och de gamla olösta morden. De återkommande tillbakablickarna från den sommar då Harriet ibland var Mikaels barnvakt tillför inte historien något nytt, bortsett från minnet av ett viktigt bärnstenssmycke. Speciellt inte om man betänker filmens långa speltid på dryga två timmar och trettio minuter.

Presentationen av Blomkvists uppdrag i Hedestad tar också för lång tid. Dessutom förstör Jacob Groths alltför framträdande musik stämningen i upptakten och under stor del av filmen. Det är förvånande att en erkänt nyanserad regissör som Niels Arden Oplev inte tagit ned den. Effekten blir att filmen inte tillåter åskådaren att själv hitta det rätta stämningsläget för att komma in i Blomkvists och Salanders värld. Det är att underskatta publiken.

En avhållsam attityd i bruket av överdrivet spektakulära bilder, ljud och musik resulterar ofta i de mest spännande historierna eftersom åskådaren då ges en chans att bli medskapande.

Betyget tre är i överkant men det bärs upp av Noomi Rapaces stronga spel och det angelägna ämnet där våld mot kvinnor sätts in i ett samhälleligt och rasistiskt sammanhang.