Efter att ha vunnit juryns pris i Cannes i våras och bemötts av god kritik i
den franska pressen lanseras ”Polis” i Sverige som en gallisk motsvarighet
till SVT-aktuella ”The Wire”.
Jämförelsen med den hyllade amerikanska serien faller inte till ”Polis”
fördel, men är heller inte helt irrelevant.
Regissören Maïwenn och hennes medförfattare Emmanuelle Bercot
har liksom HBO-seriens skapare låtit sitt manus inspireras av verkligt
polisarbete, i det här fallet på en specialenhet i norra Paris som sysslar
med utredningar av brott mot barn. Kameraarbetet har den funktionella,
opersonliga look som blivit nästintill obligatorisk i dokudramatik.
Precis som på Baltimores mordrotel gnabbas utredarna med grov
jargong och berättelsen växlar snabbt mellan olika känslolägen.
Men medan ”The Wire” långsamt bygger upp intresset för sina karaktärer genom
intriger som sträcker sig över flera avsnitt och rör sig mellan olika
samhällsskikt, humor och tragedi, spänningsmoment och vardagslunk, försöker
”Polis” klämma in en såpoperas alla höjder och dalar på drygt två timmar.
Nyskilda Nadine (Karin Viard) Facebookspionerar på sin exman,
tuffingen Fred (Joey Starr) har ett alltför gott hjärta under den hårda ytan
och (Nicholas Duvauchelle) är tröstlöst förälskad i sin gravida jobbpartner.
Alla är attraktiva, alla diskuterar hetsigt hela tiden.
I en bra tv-serie hade de här typerna haft större chans att utvecklas
till trovärdiga karaktärer, men i långfilmens kompakta format ter sig de
explosiva grälen ofta överdrivna. Jag skulle gärna ha sett lite mindre av
polisernas trassliga privatliv och mer av de öden som verkligen engagerar,
nämligen barnens, de som polisenheten ska skydda.
I kontrast till ”The Wire”, vars skådespelare har blivit kända genom serien,
är många av ansiktena i ”Polis” välbekanta. Ex-barnstjärnan Maïwenn har
tidigare använt sin traumatiska uppväxt som stoff för teater och film. Här
spelar regissören själv Melissa, en timid fotograf som ska dokumentera
polisgruppens arbete.
När filmen spelades in var Maïwenn och rapparen Joey Starr från 90-talsgruppen
NTM ett par i verkliga livet. Romansen mellan Melissa och Starrs rollfigur
Fred (”Polis” motsvarighet till ”The Wires” McNulty) är överflödig och ger
filmen en lätt narcissistisk ton.
”Polis” är ingen medelfilm, utan en ojämn skapelse med
höga toppar och låga bottennapp. Filmen ger insikt i en värld där brott mot
barn är en del av vardagen. Trots att polisernas privatliv halkar in i
såpdramatik skildrar Maïwenn själva utredningsarbetet på ett övertygande
sätt.
Att undvika sentimentalitet när man berättar om barn som far illa är svårt,
men Maïwenn klarar av den balansen utan att ”Polis” för den skull upplevs
som känslokall. Regin av barnskådespelare och amatörer i biroller är
beundransvärd och ett fåtal scener är så starka att de på egen hand lyfter
betyget.
Läs även intervjun med Maïwenn här.