”Plötsligt igen” inleds med att en högstadieklass i Holgertröjor vallfärdar till kultplatser från den första filmen (entusiastisk elev: ”tänk att det är den här bänken på riktigt som Holger och de satt vid!”).

Därefter får vi följa hur tidningar, tv, en svensexa och fans söker audiens hos de lustiga lokalstjärnorna.

Kjell, ”Mr Bangolf”, omsvärmas av beundrarinnor på studentfester i Lund.

Anders letar efter kärleken på nätet och mobbas för sin grillning.

Holger, superstjärnan, kämpar för att få tillbaka sin papegoja och blir överöst med presenter som tomtar och uppstoppade tockar.

Skojiga gubbar? Absolut. Ibland mycket skojiga. Även om de inte kläcker lika många oneliners till fanatikernas T-shirts den här gången. Tonen är mörkare än i ettan – alla är lite äldre, lite tröttare.

Förlöjligade? Knappast. Holger, Anders och Kjell är inga byfånar, däremot både djupt egensinniga och tråkigt vanliga (som de flesta av oss) med en stark exhibitionistisk ådra. Trion älskar uppmärksamheten. De spelar med i spelet. Ibland spelar de över.

Det nya spåret är den mycket roliga skildringen av medierna, vars intresse tar sig helt bisarra proportioner – jo, jag är medveten om ironin när jag skriver dessa rader – som när papegojan Jacko Jackonelli ska flytta och tre tidningar bevakar den betydelsefulla händelsen.

I dessa scener föds en ny stjärna i Vinslövskultens typgalleri: Norra Skånes lokalreporter Bertil Nilsson, som med sin imponerande fysionomi, sitt ständiga kakmumsande och sin känsliga nyhetsnäsa – som sniffar upp både stulna sommarstugor och 100-årsfirande tanter – lär bli ett nytt offer för autografjägarna.

Och bakom kameran, osynliga men tydligt närvarande, finns regissörerna Skjöld och Bergman som har ställt till det hela, och fortsätter att ställa till det. Om det blir en tredje film skulle det vara spännande om de vågade rikta kameran också mot sig själva.