Hört talas om det egyptiska citrontricket? En man lägger en citron i framfickan när han stiger på en av Kairos överfulla stadsbussar. Sedan trycker han sig, bakifrån, mot en kvinna i trängseln.
Reagerar hon inte blir han mer närgången. Blir hon arg visar han upp citronen för att reda ut ”missförstån-det”.
Men i filmen ”Kairo 678” får arbetarklasskvinnan Fayza nog och ger igen med en pennkniv i låret. Tillsammans med två andra utsatta kvinnor formar hon ett slags egyptiskt ”Society for cutting up men”, med målet att hamna i tv så att problemet kan uppmärksammas.
”Kairo 678” visas i Göteborgs filmfestivals arabiska sektion, och får svensk biodistribution senare i vår.
Det är en film som ger en ökad förståelse för de krockar mellan progressivt tänkande och stenåldersmentalitet som präglar landet – minns hur CBS-reportern Lara Logan utsattes för sexuella övergrepp av en mobb mitt i glädjeyran på Tahrirtorget.
”Kairo 678” visar också att diskussionshöjden i Egypten ofta ligger högre än vi tror. Filmen tillkom före revolutionen, men passerade censuren. Det gjorde att regissören och manusförfattaren Mohamed Diab hade ryggen fri när flera ville stämma filmen för försök att svärta ner landets rykte.
Mohamed Diab är en välkänd tv-debattör i hemlandet och något av en talesman för revolutionen. På ett seminarium här i Göteborg berättade han att få kvinnor vågar prata om sexuella trakasserier, vilket gör att deras fäder och makar inte förstår att problemet existerar.
Dessutom har man som i så många repressiva regi- mer en tradition att skylla på offren – ingen vågar slå uppåt.
Men ”Kairo 678” har fungerat som en ögonöppnare: när publiken på de egyptiska biograferna ska lämna filmen håller männen ett överdrivet avstånd till kvinnorna.
Med på seminariet var också den egyptiske regissören Amr Salama, som gjort ”Asma’a”, närmast en tvillingfilm till ”Kairo 678”.
”Asma’a” skildrar en kvinna från landsbygden som drabbas av aids, och sedan förvägras vård på sjukhusen när hon måste genomgå en livsnödvändig gallblåseoperation. Även här blir lösningen att få tv att uppmärksamma fallet, vilket sker under en tårdrypande final.
Båda filmerna har berömda skådespelare, melodramatiska inslag och siktar på en bred publik. Det är inga cineas- tiska mästerverk, men de glödheta frågorna bränner igenom bioduken. Det är film som det krävts mod att göra och mod att se, för ett folk som står vid ett historiskt vägskäl.
Eller som Salama sa på seminariet: ”När det förekommer en kontroversiell scen i en egyptisk film kan man bokstavligen höra hjärtslagen i publiken”.