DVD. Den som tycker att framtiden var bättre förr gör säkert raketen åt ”Moon”. Regidebutanten Duncan Jones – tidigare mer känd som Zowie, David Bowies son – tar visuellt avstamp i klassisk science fiction från 60- och 70-talet i den här suggestiva filmen om en isolerad astronaut på en månbas. Digitala effekter utnyttjas i minsta möjliga mån till förmån för modeller och kulissbyggen i specialeffektlegendaren Douglas Trumbulls anda. Det resulterar i en uppfriskande retrostil.

Den starkt hemlängtande Sam Bell (Sam Rockwell) är på väg att avsluta ett treårigt uppdrag för ett gruvföretag som utvinner Helium 3 på månens baksida. Hans enda sällskap är datorn Gerty (rösten görs av en elegant läskig Kevin Spacey) och dagliga videomeddelanden från frun och den unga dottern. Men Sam plågas av märkliga hallucinationer, och riktigt spejsat blir det när en identisk kopia av honom själv dyker upp på månbasen. Är det en klon? Eller är han själv en klon? Eller båda två?

Även tematiskt lånar Jones friskt från de visuella förebilderna: kloning (”Solaris”), artificiell intelligens (”2001”) och ett ondskefullt, rovgirigt, företag (”Blade Runner”). Men filmen är i första hand ett klaustrofobiskt kammardrama om hur ensamhet kan bryta ner en människa. Rockwell briljerar i två olika versioner, eller sidor, av Sam som båda håller på att förlora sin identitet. Den starka spänningen håller inte riktigt hela vägen – filmen växlar efterhand in på ett mer reflekterande, och ibland sentimentalt, spår – men Jones syr ihop berättelsen elegant.

Att ”Moon” släpps direkt på dvd i Sverige ska inte ses som ett kvalitetsbetyg på filmen, utan som ett sorgligt kvitto på vår undermåliga biodistribution. ”Moon” är en av förra årets mest hyllade filmer och i helgen prisades Jones som bästa brittiska regissör på BAFTA-galan. Det är han väl värd.