I samarbete med Filmtrailer.se

Helena Bergströms uppföljare till "Se upp för dårarna" är liksom regidebuten producerad av Colin Nutley. I "Så olika" möter vi Lotta (Ingela Olsson) och hennes lillasyster Sanna (Anna Ulrika Ericsson), två kvinnor i medelåldern som jagar den där svårfångade balansen mellan lyckad karriär och harmoniskt privatliv. Lotta är en frånskild tvåbarnsmamma som just blivit vald till borgarråd i Stockholm. TV-producenten Sanna är singel och jobbar med ett nytt underhållningsprogram som ska spelas in bland djuren på Skansen.

Bland de svenska regissörer som väckt uppmärksamhet under det senaste året (Ruben Östlund, Tomas Alfredson, Jesper Ganslandt, Fredrik Edfeldt…) är bristen på kvinnliga namn markant. Det är därför trevligt att se en svensk film där både regissör och manusförfattare är kvinnor och där de kvinnliga huvudpersonerna ser ut som de är över fyrtio men ändå framställs som spännande och attraktiva.

Detta sympatiska drag väger tyvärr inte upp filmens många svagheter. En viss förenkling tillhör ju komedigenrens konventioner men Så olika är helt enkelt inte tillräckligt rolig för att man ska ha överseende med de schablonartade miljöerna och karaktärstyperna. Berättandet känns oslipat och hackigt och den irriterande övertydliga musiken hjälper inte. Slowmotionsekvenser föreställande söta sälar och gulliga ugglor tyder också på att filmteamet drabbats av samma Skansenhysteri som berättelsens TV-produktion. När det klipps mellan keliga lemurer och förälskade par känner jag mig som i en gratulationskortsaffär veckan före Alla Hjärtans Dag.

Det säger därför en hel del om Johan Widerbergs säregna karisma att filmen faktiskt lyfter och blir sevärd i de scener där han medverkar. Widerberg gör comeback efter en lång paus från skådespeleriet och lyckas på något märkligt vis övertyga mig om att hans repliker är mindre banala än resten av dialogen. Jag hoppas att vi får se mer av honom på biodukarna framöver och att hans nästa roll blir i ett projekt utanför Nutleys inflytelsesfär.